Såhär i OS-tider finns det huur mycket tid som helst över till att blogga. Sitter nu på vak. Roo söver Lova och har placerat mig framför TV-n då jag har lovat att säga till när Anja gör sitt åk. 

Roo har ångest. Ångest över att herrarnas hockeymatch är förlagd mitt i natten. Han kommer nog inte kunna somna ikväll, säger han. Jag lovar att om jag ställer klockan på halv två inatt och smyger till trappen så kommer jag att se TV-ljuset skimra från övervåningen.

Vi har ju varit till simhallen några gånger den senaste tiden och varje gång vi ska åka iväg med bilen så säger Lova hoppfullt att vi är på väg till det jättestora badkaret med rutschkanan.

Jag har en förväntansfull känsla i kroppen. Jag misstänker starkt att den beror på att det vankas barn i släkt och bekantskapskretsen.

Åh fy fan alltså, här sitter jag helt coollugn och så startar Anja Pärson, kastar sig ner för backen och inne i min mage börjar fjärilar flyga och jag blir totaalt överenergisk men är samtidigt livrädd att hon ska krasha. Hon är på väg mot silver eller guld. Och vad händer, hon krashar! Ligger just nu på marken, reser sig upp, Nä, nu slutar mitt OS-bloggande för idag..