Nä vet du vad! Idag startar TV-döden. De närmaste veckorna kommer många många tusen personer att få sin vardag och helg förgylld av allsköns skidåkning, ishockeyspelande och andra lustiga sporter som kan utföras under vinterhalvåret. OS liksom kör över oss andra dödliga som en ångvält. 

Årets segaste period blir än segare när alla, precis ALLA, TV-program jag ser fram emot nästan lika mycket som jag ser fram emot den dagen mina barn sover själva HELA natten (nu kanske jag överdrev en smula), spelas över av sport, sport och åter sport. Sport förresten, vad är det för ord? 
 
Det blir inte lättare av att leva med en man som hoppar i soffan av upphetsning så fort han skymtar en liten glimt av stundande OS i TV. En sport-allätare till man som liksom slukar allt som har med OS att göra. En man som månader innan OS-kavalkaden helt spontant vid middagsbordet kan utropa "Åh, om två månader är det OS", eller bara "OS" med drömmande blick.

Jag har en önskan. Att OS sänds på den där lokalkanalen som är väldigt svår att hitta och som mest visar en stillbild på kommande program, och som när den väl visar ett program är det ändå ingen som tittar, för de hann aldrig hitta kanalen innan programmet var slut. Ja, egentligen kan det där OS sändas på vilken kanal som helst, utom på mitt Svt. Vardagar 19.30 på 4:an önskar jag också orört.

Jag vet att jag inte är ensam om att behöva genomlida detta smärtsamma, onda som nu stundar, men tyvärr finns inget annat att göra än att acceptera, låtsas att man är åtminstone lite glad för Roos skull och hålla ut.