Inte varje natt, men nästan, har Elvira på senare tid börjat vakna runt 1-snåret för att liksom pyssla. Med mig. Med mitt hår, min näsa, mina näsborrar och mina öron. Hon ligger och sliter i några av mina hårstrån så att det gör sådär ilont och ögonen tåras. Hon petar upp fingrarna i mina näsborrar så långt hon kan. Det är ganska långt. Ungefär en gång var femte minut får hon för sig att ligga på min mage. Men ångrar sig så fort hon har lagt sig tillrätta. Såhär håller hon på, i upp till 2-3 timmar. Jag som lägger mig sent har knappt hunnit somna innan detta startar och hinner knappt somna igen innan jag ska gå upp. 

Våra morgonrutiner är väl på gränsen till katastrofala. Jag är stressjerkan personifierad och Roo är lugn som en stoor tallrik Proviva. Våra persontyper samarbetar inte så värst bra när vi är trötta och jobbar under tidspress.

Varje morgon är det nära till slagsmål med Elvira eftersom man faktiskt måste byta blöja ibland. Lova KAN SJÄLV just nu. Ja, visst kan hon själv. Men att ta på sig kläderna själv tar en aning längre tid än när mamma gör det. För att inte tala om att byta blöja, borsta tänderna, tvätta ansikte och händer, ta på sig strumpor, vantar, overall, skor!! Lovas morgonvrål ekar över Kryddvägen när jag ska kamma igenom hennes långa hår, vilket hon väägrar ha uppsatt. 

När alla är klara för att börja dagen är barnen ledsna och mamma är dyngsvett, vrålstressad och en aning arg och uppgiven. Den lugna filbunken till pappa? Ja, mamman i familjen har även fått honom att känna sig dyngsvett, vrålstressad och en aning arg.

Ja, jag tycker inte värst mycket om mornar. Hatar är väl egentligen rätt ord, men det låter så hårt.