Lova har börjat dagis. Från och med den 24 augusti är nu Lova ett så kallat 15 timmarsbarn. 5 timmar, 3 dagar i veckan ska hon befinna sig på avdelning Blåluvan på förskolan Krusbäret.

Inskolningen har gått galant, efter bara ett par dagar tyckte Lova att mamma var överflödig och ville hellre att Kate, Maggan eller Lena skulle hjälpa till när hon skulle gunga, hålla handen när hon skulle åka rutschkanan, med mera, med mera.

Första gången jag skulle "lämna" (vilket innebar att jag skulle försvinna in i personalrummet i ca 1.5 h varav Lova sov 1 h) tittade Lova mer eller mindre likgiltigt på sin mamma medan jag själv fällde en tår på vägen.

Idag skulle jag gå dit och lämna Lova men lyckades snika mig in på dagis i 20 minuter innan jag kunde slita mig därifrån. Sedan fick jag sitta hemma i 3 timmar innan det var dags att hämta henne. När jag hämtade henne informerade personalen mig om att imorgon ska jag lämna henne direkt och hon ska vara där i 5 timmar. Jag lyckades tjata till mig att åtminstone få vara med på morgonsamlingen innan jag går därifrån. Fröken tittade lite trött på mig och undrade om jag tyckte att detta var jobbigt , hon påstod att "jag ser det på dig"..

Snart kan Lova allt det där ett dagisbarn bör kunna. Som 1-åringen på dagis som buffar undan Lova när hon står i vägen, sliter halsbandet ur näven på Lova för att han vill ha det. Snart kan Lova allt om att knuffas och gruffas och slåss, snart kommer Lova hem och säger NEJ.

Låter jag bitter? Jag är inte bitter, bara lite känslig inför denna nya period i Lovas (läs även mitt) liv. Jag tycker faktiskt att den här förskolan verkar väldigt bra. Jag gillar trygga Maggan, Kate, Lena och Marianne. Jag blir glad av att ett av barnen idag säger "nu är Lova här" när han ser mig. Jag blir jätteglad när Lova berättar för mig att "där är Elsa". Det är bara det att det känns så stort att lämna bort min lilla kråka till alla dessa barn, alldeles själv, utan min överbeskyddande hökblick.

Elvira har sedan ca 1 vecka tillbaka lärt sig att sitta helt själv, ler åt alla som tittar på henne och äter som en häst.

Det är med sorg i hjärtat jag kan konstatera att mina bebisar har blivit stora..

Nedan: En dagsfärsk bild på systrarna Hälleblad