Jag tror minsann att Elvira börjar bli stor. Knappt 4.5 månader gammal verkar hon ha fattat att meningen med livet inte är att klamra sig fast vid sin mamma som en nyfödd liten känguru. Hon verkar ha fattat att det faktiskt ÄR tråkigt att gråta mycket och länge hela tiden. 

De senaste två dagarna har hon legat och kvittrat själv på soffan, på en filt, i sängen. Jag behöver fortfarande befinna mig på max en armlängds avstånd men jag kan iallafall lägga ner henne utan att hon vänder upp och ner på hela familjen. Jag hoppas innerligt att detta inte bara är en kort liten fas.

Elvira har sedan ett par veckor tillbaks blivit otroligt aktiv med händerna och försöker sitta hela tiden. Hon klarar av att balansera sig ett par sekunder innan hon segar ner åt något håll. Hon vill gärna stå också. Balanserar mot soffan men orkar inte särskilt länge. Hon är så stark min lilla tjej och så otroligt olik sin storasyster som inte ens var intresserad av att titta på sina fötter i den här åldern, medan Elvira pillar, håller och utforskar.

Lova pratar mycket nu. Det är så roligt, när Roo kommer hem från jobbet och vi äter middag får Lova berätta vad vi har gjort under dagen. Det funkar liksom. Helt underbart och fantastiskt med utveckling må jag säga. Samtidigt får jag en klump i halsen över att hon börjar bli så stor men tröstar mig med att vi kommer få genomgå den här åldern en gång till med Elvira.

För bara en vecka sedan var Elvira inte alls sådär kvittrig och nöjd som hon verkar ha blivit. Vi skulle åka en nätt liten sträcka på 7 timmar till Värmland och när hon inte sov (vilket hon ogärna gör i bilen) skrek hon och var missnöjd ungefär hela vägen. Halvvägs ringde jag till ett vandrarhem och bokade rum inför hemresan, inte en chans att vi hade klarat en återresa på 7 h redan dagen efter.

Idag fick min kompis Johanna en liten pojke. Han är fortfarande namnlös då det i detta nu cirkulerar 3 potentiella namn i den lilla BB-salen i Norrköping. Jag pratade med Johanna för en stund sedan och för en minut ville jag vara just där. Genomleva just det där fantastiska att få barn. Snabbt som tusan gick jag in och läste min förlossningsberättelse för att komma tillbaka till verkligheten, till det där onda hemska man var tvungen att gå igenom men plötsligt kändes min berättelse bara spännande och alldeles underbar. Konstigt hur det är..