Något har hänt. Jag kan inte redigera min text. Allt faller bara löpande hur jag än gör. Vem orkar ta sig igenom en sådan skörd av text utan mellanrum. Inte jag.. Jag skyller på min systemutvecklare. Han kallas Roo.

.. och skriver ner min förlossningsberättelse. Ja, jag har faktiskt fått förfrågan av andra människor som även de gått igenom samma fantastiskt hemska och underbara upplevelse. Sen är det ju lite roligt att ha det nerskrivet eftersom man av någon anledning glömmer för var dag som går. Tacka gudarna för det..

Tisdagen den 24 mars hoppade jag in och arbetade min sista dag för att ha sista avslutningsssamtalet med ett av mina "Cumulusbarn" och hennes föräldrar. På kvällen kom jag på att det faktiskt var beräknad födelse dagen efter. Jag rafsade ihop en lite halvdan förlossningsväska och en väska åt Lova, eftersom vi skulle lämna henne hos min bror och Anna när det var dags.

Jag lade mig tidigt på kvällen eftersom jag tänkte att det är nog bra att vara utvilad när man ska föda barn.. Vid kl 23 började jag få värkar. Jag tänkte att det här klarar väl jag hemma, det gjorde ju inte SÅ ont. Roobin la sig och jag ville inte störa honom och Lova så jag låg där med mina värkar.

Jag började klocka värkarna som gick upp och ner som en bergochdalbana. Till slut hade jag för ont för att klocka dem själv, plus att jag började väsnas lite, så jag fick väcka Roo som också gav sig på att klocka värkar. Lova kunde ju inte heller sova när jag sprang upp och ner och lät konstigt.

Framåt kl 3 blev jag kissnödig och upptäckte att det kom en massa blod. Jag ringde förlossningen som bad oss komma in. Jag messade med Anna som (tack gode du) kunde lämna jobbet mitt i natten och ta hand om Lova. Väl på förlossningen var blodet som bortblåst och vi fick åka hem. Direkt när jag kom innanför dörren och gick på toa var det blod igen så det var bara att vända tillbaka.

Klockan har hunnit bli 6.30 och jag är öppen 4 cm. Vid samtal med barnmorskan önskar jag en så naturlig förlossning som möjligt. HA HA.

Allt lugnar ner sig och vi går ut och äter frukost i matsalen på BB. Konstig känsla att sitta där och dricka juice och äta macka mitt under förlossningen.

Nåväl, tillbaka igen ser de till att vattnet går för att få igång värkarna. FAN vad ont det gör. Jag ber om lustgas. Funkar inte ett dugg. Jag ber om ryggbedövning. Livet blir en fest, jag och Roo har det jättemysigt. Jag gissar värkar medan Roo tittar på en skärm och säger om jag gissat rätt eller inte. EDA:n (ryggbedövningen) ger lite föör bra effekt på mig.

Doktorer cirkulerar kring min förlossning hela dagen. De undersöker och kollar mitt gamla snitt och överlägger med barnmorskan. Jag blir nervös och tänker att något kanske är fel, något de inte vill berätta.

Täta, korta sammandragningar och jag andas lustgas för att ha något att koncentrera mig på. EDA:n ger ju tyvärr inte effekt för alltid och därefter följer ett värkarbete som inte är av denna värld (anser jag). Kl har hunnit bli 13.30 och jag är helöppen och nu vill dom att ungen ska ut. Då drar min älskade barnmorska på föreläsning och in kommer en barnmorska jag inte alls får någon kontakt med. Jag ställer frågor men hon svarar inte. Vi får även dela vår förlossning med en ung läkarstudent som så fint håller min svettiga hand och berättar hur duktig jag är. Jag är besviken som tusan att min barnmorska Malin försvann.

Får värsta värken i ryggen och tror att jag håller på att förlamas, alternativt gå av på mitten.Krystvärkarna sätter igång men dom är så taskigt korta och bebisen verkar inte vilja komma ut så det känns som att jag får göra hela jobbet själv. Jag fattar ingenting, fattar inte hur jag ska göra. Tänker att nä nu lägger jag mig här och blundar så får dom köra in mig på operation. Istället ökar dom värkstimuleringen.

När jag bestämt mig för att kapitulera, att detta är totalt omöjligt, den kommer ALDRIG att komma ut, är det plötsligt dags. Bebisen och kroppen har äntligen fattat att det är dags att komma ut. Efter mitt livs mest smärtsamma upplevelse föds kl 15.48 ett litet barn i framstupa kronbjudning, väger 3345 gram, är 49 cm lång, skriker på direkten, och jag tänker att det måste vara något fel. Den är ju så liten men den ser exakt ut som Lova. Bebben kommer upp på bröstet och vi tittar och gråter, Roo tar kort och allt är bara lycka. Det är över, bebisen är här och den är perfekt.  Inte förren efter det börjar vi tänka på vad det blev för kön. När vi ser att det blev en flicka tänker vi att det var tur att det blev en tjej den här gången också eftersom vi inte enats om ett enda pojknamn.

Efter det är det ju meningen att moderkakan ska lossna, vilket den inte gör. Efter att jag fått andas lustgas, blivit ipumpad ännu mer värkstimulerande, fått akupunktur i fötterna och att barnmorskan haft dragkamp med moderkakan blir jag förd till operation. Slipper sövas och ligger och pratar med en trevlig sköterska medan ett stort gäng brudar har symöte därnere.

På uppvaket får jag äntligen träffa min Elvira igen. Roobin går för att träffa Lova en sväng och när han kommer tillbaka är varken han eller Lova välkomna in på BB. Besöksförbud pga kräksjuka. Jag bestämmer mig för att lämna BB så fort jag kan men måste tydligen kissa innan. Hm, jag kan inte kissa på beställning. Detta innebär att dom bestämmer sig för att tömma mig stup i kvarten trots att jag lovar att bara jag får komma hem så kommer jag att kunna kissa. Till slut släpper de mig, ungefär ett dygn efter att Elvira fötts.

Nu har det snart gått 3 månader sedan förlossningen och jag har redan glömt känslan av hur ont det gjorde. Men jag minns mina ord till Roobin: Aldrig mer, aldrig mer. Inte en chans.