Vi har firat midsommar på Eknö i sedvanlig ordning. Lovas första. Det var traditionellt midsommarväder vilket innebär sol-regn-sol-regn-sol-regn. Lova fick dock lite utslag i nedre regionen och som tur var finns det en nyinflyttad doktor på Eknö som för tillfället studerar till barnläkare. Roo och morfar slängde upp Lova på fyrhjulingen och begav sig dit. De fick rådet att lufta. Detta var precis innan vi skulle åka tillbaka till Göteborg.

I bilen fixade vi med handdukar i bilbarnstolen. Innan vi passerat Fårhult kände Lova för att göra nummer två. När vi passerat Jönköping och stannade för att äta vår matsäck var nästa handduk dyblöt så det blev blöja på ändå. Kvällen spenderades med att springa efter Lova och torka golvet. Efter en snabbt överstökad diskussion kom vi fram till att blöjan fick vara på över natten.

I morse lämnade Roo Lova hos mej i sängen på ett vadderat lakan. Vi somnade sött och jag vaknade av att hon var i full färd med att möblera om i sängen. Efter någon minut känner jag en ganska kraftig odör. När jag sätter mej upp inser jag att vår rena fina säng har förvandlats till en gigantisk bajamaja. Lova är helnöjd där hon sitter och pillar på än den ena och än den andra prydnadskudden.

Efter att ha duschat av min lilla brunbjörn och med plasthandskar rafsat ihop sängkläderna (inklusive en del kuddöverdrag) beger vi oss ner till tvättstugan där jag upptäcker att det är fullt.. HELA dagen! Jag får snällt ställa mej med min hemligpåse och haffa första bästa för att kunna snika in mej på deras tvättid. Efter två timmar lyckas jag äntligen klämma in en fulltvätt på 95 grader. Nu sitter jag här med lägenheten full av blöt (men ren) tvätt och Lova ligger och sussar i vår säng. Slutluftat hos familjen Ericsson Hälleblad.

Nedan: Lova firar midsommar

Idag har vi köpt ny bil. Osedd. Precis som Trosa. Till radhuset i Trosa skickade vi min bror på inspektion innan vi tackade ja. Till bilen skickade vi Roo´s bror Rolf. Då vi inte kan någonting överhuvudtaget om bilar förlitade vi oss helt på hans omdöme. Det visade sig att bilen bodde på samma gata som Rolf tidigare bott på så han var tjenis med ägaren. Känns tryggt (?).

Både Roo och jag är livrädda och värdelösa på att pruta (Roo vågar inte och jag drar till med något så snålt att jag till och blev portad hos marknadsförsäljarna i Zimbabwe). Roo tyckte ändå att jag var bäste kandidat och efter några nervösa skratt och lite obegripligt babbel lyckades jag få ner den några tusenlappar. Jag känner mej så jäkla bra. Och duktig.

Så, nu står vi här med två bilar. På måndag ska Saaben in på skönhetsbehandling för att göra sig av med lite åldersdefekter.

Det är egentligen en lögn att skylla på åldern då det kan ha med den mänskliga faktorn att göra.. Eller kanske det beror på en felbedömning vid byggandet av grindstolpar hemma hos mina föräldrar. Jag var tvungen att åla bilen ut därifrån för några månader sedan när vi hade släktkalas. Resten av släkten (inklusive hund) stod och glodde ut genom vardagsrumsfönstret. Min far såg att olyckan var förestående men när han kom utfarande var det redan för sent. Men det var bara en backspegel som gick åt.

Vi brukar tvätta bilen manuellt, alltså för hand och slang. För ett tag sedan skulle Roo göra sig märkvärdig och tvätta den på biltvätt. I vanliga fall åker ALLTID antennen ner när man stänger av motorn på bilen. Det gjorde den inte den här gången. Sen dess har antennen stått på svaj och bett om att få bli utbytt. Så när vi senast bytte däck kände vi att bilen behövde en riktig grundtvätt och körde den genom biltvätten med antennen på svaj. På vägen till Västervik slutade radion att fungera.

Ja, sen var det en sak till. Bilen har börjat låta som isbjörn med pungbråck vilket KAN vara avgassystemet som krånglar. Hoppas nu bara vi inte behöver byta ut hela skiten. Det blir dyrt. Och det var inte mitt fel..

Dagens födelsedag: Kåre 1 år, Grattis!

Nedan: Vår fina, Skoda Fabia Combi som står och väntar på oss i Fellingsbro :)

Vi ska ju som sagt flytta till Trosa. När jag skrev jobbansökningar kunde jag inte bestämma mej för hur jag skulle definiera Roo. Jag tyckte att "min sambo" eller "min kille" lät lite ungt eller omoget. Därför bestämde jag mej för att skriva "min man".

Under intervjun kallade jag honom oxå för "min man". Nu låter ju det som att vi är gifta och det är vi inte. Jag sa inte "min äkta hälft" eller "min make" men det känns ändå som att jag går omkring och lever en stor lögn inför mina blivande arbetskamrater. Nu när jag pratar med dem i telefonen så benämner jag honom som "Roobin här" eller "Lovas pappa", känns ju urfånigt.

Ett tag hade jag till och med funderingar över att springa till rådhuset och göra honom till "min man" på riktigt, bara för att ta mej ur denna "lögn". Jag har även dammat av moster Iris brilliantring och bär den då och då på giftasfingret, kanske för att stilla mitt lite gnagande samvete.

Om man vänder på det och jag hade varit en man och kallat Lovas mamma för "min kvinna" hade det inte låtit som att vi varit gifta men ändå lite konstigt..

Frågan är: Lever jag en liten lögn eller kan man kalla sin kille för sin man, trots att man inte är gift?

Nedan: En till synes gift man (ja, ringen syns lite dåligt men den finns där)