Inom två timmar kommer min finaste Roo och mina finaste skruttor att skutta in genom dörren. Härligt. Dock har jag verkligen njutit av lugnet idag, trots min taskiga mage. Ändrade varmvattnet på pannan till "hög prioritet" och tog mig ett varmt långt bad med hårinpackning. Sedan har jag suttit här och förundrats över hur städat det är fast jag inte rört ett finger idag. Efter att ha plockat upp alla saker på golvet och dammsugit en enda gång i fredags så ligger allt liksom kvar på samma ställe. Det förblir städat. Golvet i köket är rent. Har inte torkat det en enda gång sedan dom åkte. 

Inom loppet av tre timmar kommer detta stilla, tysta hus inte längre vara städat. Dock fyllt av det finaste jag har.

Ganska ofta har jag tyckt synd om mig själv på senaste tiden. Samtidigt har jag mått dåligt över att jag är så bortskämd med fina ungar och ändå har mage att klaga över mitt liv. Klaga över de fina ungarna.

I veckan kom Roo med ett förslag. Förslaget var att han och barnen skulle åka till farmor och farfar över helgen och jag skulle stanna hemma. Själv. För min skull. Detta väckte åttatusen känslor inom mig. Guud så skönt, gud så konstigt, gud så hemskt. Efter några dagars sömnlöshet över detta enkla förslag så godtog jag det.

Jag tror aldrig jag älskat mina barn så mycket som dagarna innan de åkte. Ingenting var sådär riktigt jobbigt längre och jag kunde inte alls förstå hur jag skulle vilja vara ifrån dem en hel helg, helt frivilligt, utan att ha något inplanerat. Jag hade även någon bakomliggande känsla över att inte vara perfekt, att inte vara den perfekta mamman då jag väljer att köra iväg mina små barn som inget hellre vill än att vara med just sin mamma, men den känslan förstod jag ganska snabbt var ganska befängd.

Igår kväll åkte de då iväg. Hela mitt liv inpackat i vår lilla Skoda. Med tårfyllda ögon och 20 stycken "jag älskar dig" inviskade i deras öron vinkade jag av dem. Snopna miner lämnade mig, 4 undrande ögon genom bilfönstret.

Jag hade planerat att inte göra någonting. Har varit illamående hela veckan och haft ont i magen, kanske är det sviter av Elviras magsjuka i helgen, kanske är det bara ångestmage. Cyklade ner till Ica och handlade godsaker jag tyckte om. Min middag bestod således av naturgodis, mozzarella, tomat samt ölkorv. Kunde knappt få i mig nånting. Tvingade i mig osten och tomaterna och några klunkar rödvin, men mådde bara illa. Flippade mellan tv-kanalerna. Somnade.

Idag hade jag planerat shopping på stan, sushilunch och sedan låångläsning i soffan. Vaknade 06.58 och kände att något fattades mig. Mådde illa. Tvingade i mig lite frukost. Försökte ta det lugnt. Cyklade ner till stan. Det var storm ute och sanden letade sig in i mina ögon. Fyndade faktiskt en del, mådde illa och missade min absoluta favoritaffärs stängning med 3 minuter. Inte sugen på mat överhuvudtaget, än mindre sushi. Köpte mig ett 4-pack Actimel till lunch. Cyklade hem i blåsten. Stannade vid Ica för att köpa mig en fryst soppa. Den ligger fortfarande i frysen och får bli min middag, men nu hade det varit gott med lite sushi.

Låg och mådde illa och hade ont i några timmar. Pratade lite i telefon och konstaterade att det var ju perfekt att må illa just idag, när inte barnen är hemma. Konstaterade även att jag saknar dem men att det faktiskt känns bra att sitta här och bara vara själv. Mår ju lite bättre nu. Barnen mår jättebra. Äter glass, går på promenad, busar med farfar.

Storstäda huset hade jag faktiskt tänkt att hinna med. Men det blir nog inte så. Ska nog gå och micra den där soppan istället.

Sen sist = Hemma från underbara kusinfamiljen i Geneve. Det var verkligen superskönt att komma iväg en sväng.

Dagen efter vi kom hem fyllde Elvira 1 år. Våffeldag som det är på hennes födelsedag så bjöd vi hem grannbarnen på våfflor. Det har firats i helgerna två, med besök av både min och Roos släkt och de fina presenterna har flödat.

Elvira är en riktig liten krutburk. Sitter inte still många sekunder från att hon öppnar ögonen på morgonen tills hon stänger dem på kvällen. Vid 1-årsinvägningen var hon 10 000 gram tung och 73.5 cm lång. Elvira går och springer, dansar och klättrar på möbler. Hon säger ord som mamma, pappa, napp och titta där. Hennes ordförråd är väl egentligen större än så, men än så länge är det de enda orden vi kan utröna av det som kommer ur munnen.

Lova är ingen krutburk men en pratkvarn och en sångfågel som till vår stora förvåning har varit väldigt lågmäld på dagis. Tills idag när jag och Viran hämtade henne. Hon malde på som hemma och jag blev glad.

I min släkt är jag känd för mitt ypperliga luktsinne. Jag måste själv erkänna att jag nog ligger på en nivå som i det närmaste skulle kunna slå en knarkhund. När jag var liten och min mamma smusslade i sig lite godisbitar så minns jag än att jag kände lukten när hon kom in i rummet och sakteliga böjde mig fram mot hennes mun med en ständig kommentar  -Vad luktar du på munnen?

För ett tag sedan när jag låg i soffan och smygåt lite choklad kom Lova fram och sträckte sig mot mitt ansikte. Jag trodde att hon skulle pussa mig så jag sträckte mig fram för en puss. Lova ryggade tillbaka och sa -Nej mamma, ingen puss, vad luktar du på munnen? Mitt svar var -Jag äter knäckebröd. Samma svar som min mamma gav mig. Då ville Lova också ha knäckebröd. Hon fick en bit knäckebröd och jag tyckte synd om henne för att hon var så nöjd med att få ta del av det där goda mamma luktade på munnen. Lurad.

Lova är inne i den där åldern när man måste få reda på exakt vad allting heter och hur allting hör ihop. Heela tiden. Detta är gulligt men krävande. Konversationerna kan vara lite långrandiga och samtidigt ganska underhållande. Ja, för ett mammahjärta iallafall.

Dagens soffkonversation=
Lova -Vad har mamma i flickan?
Jag -Lova, menar du i fickan? Fickan heter det.
Lova, med moderlig min -Mamma, menar du ficklampan?

Jag har arbetat stenhårt med våran trädgård de sista dagarna. Klippt bort 2/3 av vår 3-radiga häck. Rivit en massa staket som stått avigt här och var. Jag har varit så jävla effektiv. Efter att ha kämpat med min lilla sekatör i timmar kommer vår 83-åriga granne fram och undrar om jag inte vill låna deras elsax. Sedan ändrar han sig och bestämmer för att klippa själv. Det tar 5 minuter. På 5 minuter gör han ett jobb som skulle tagit mig 2-3 timmar.

Sedan ställer jag mig med vår futtiga lilla kofot och vår minsta hammare, hittade ingen annan, för att riva det där staketet. Jag svettas i 5 minuter för att få in kofoten en centimeter i träet. Då kommer min granne återigen med största kofoten och monsterhammaren och erbjuder sig att hugga ner rubbet om han får virket. Eh, ja tack, 23 år gammalt virke som ska på tippen, håll till godo.

När detta var gjort stod det en lång pelare som slutade med en cementklump en halvmeter ner i marken. Jag svettades med den i kanske 10 minuter innan vår andra granne kom förbi och hahade lite över att jag aaldrig skulle få upp den. Så han tog saken i egna händer och ryckte upp den. Ibland är det gött att vara tjej.