Roo fick stanna hemma på förmiddagen idag då jag skulle till vårdcentralen. Innan jag skulle gå stod barnen och tryckte näsorna mot rutan för att titta på vår fina lysande gran som låg så fint på backen efter att under natten ha utsatts för blöt snötortyr. Elvisen ramlade ner på rumpan och i fallet ryckte hon tag i Lovas hår och fick med sig en hel tuss av hår. När jag sätter henne i sin barnstol reser hon sig upp för att klättra ur. När jag sedan dammsugar trappen vänder jag mig om och ser en liten Elvira halvvägs uppför trappan som försöker att ställa sig på trappsteget. Alldeles för många näradödenupplevelser för en förmiddag.

Doktorn på vårdcentralen agerade även arbetsförmedlare och tipsade mig om en kuratorstjänst på en skola som han själv var skolläkare på. Jag hade tänkt ringa dit idag, men Lova bestämde sig för att inte sova middag så jag sätter mitt hopp till morgondagen.

Idag kom den första riktiga snön. Exalterad småsprang jag med Elvira till dagis för att hämta Lova. Skulle ju hinna göra både snögubbe och snölykta innan det blev mörkt. Lova tröttnade efter första snöbollen och blev hysteriskt irriterad när hon inte fick äta upp körsbärstomaterna jag använde som ögon till snögubben. Vilka i övrigt fick honom att se ut som en skräckfilms-alien och som en fågel snodde fem minuter senare. 

När Roo kom hem spelades det upp en Afrikalåt på radion och jag blev otroligt sentimental och nostalgisk och längtade tillbaka till Afrikat. Det slutade med att vi streamade en annan nostalgilåt från tiden i Afrikat, Jambo, på Spotify, och sjöng och dansade sådär lyckligt och mysigt som bara vi och familjen von Trapp kan få till det.

Goodbye, farewell, aufwiedersehen Adjöö. Adjö, adjö, adjö adjö adjöö :)

31 år gamla beslutade jag och Roo oss häromveckan för att sova i separata sovrum. Detta kan ju låta lite ålderdomligt och märkligt, men anledningen är inte äldre än 8 månader och 2.4 år. Två töser som verkar tävla med varandra om vem som kan väcka vem flest gånger per natt. Fram till nu har vi alla sovit i samma sovrum.

Numer sover Roo på övervåningen, i ett intet klart barnrum, i sin gamla 90-säng, tillsammans med Lova. Själv ligger jag och vräker mig i vår dubbelsäng med den något mindre Elvira. Det kan ju låta väldigt lyxigt för min del, men då har man inte tagit i beräkningen att Elvisen är en riktig liten apunge som, för det första, klöser mig i ansiktet, sliter mitt hår, petar min näsa tills den blöder och nyper mig på halsen till sömns och, för det andra, vaknar ett par gånger per natt och tvingar mig upp att göra välling och, för det tredje, nattvandrar i sängen, vilket gör att föräldrasovrummet numer ser ut som ett litet fort. Sängen har blivit inföst i ett hörn och kantas av en spjälsäng och tre stolar.

Idag upplevde Lova och vi hennes första lussetåg på dagis. Det var rörande fint att titta på det lilla tåget och på Lova och hennes jämnåriga som mest storögt och stumt stod och pillade med sina ljus och drog sig i kläderna.

Slutligen vill jag tacka Libero för sina fantastiska upandgo-blöjor i mindre stl. Elvira har ovänligt och bestämt förklarat krig mot blöjbyte och helt och fullt VÄGRAR ligga på rygg. Men stolt är jag ändå. Hon står själv nu, min lilla skrutt. Drar mindre möbler framför sig för att förflytta sig, i brist på gåvagn, vilket hon har skrivit upp på sin önskelista till mormor och morfar. Morfar, som tillsammans med farfar, äntligen ligger väldigt långt upp på Lovas diggilista.

Jag är och ska vara så tacksam för mitt fina liv (Åååhhh, snyftbloggande) MEN ibland blir jag irriterad, upprörd, nervig och ledsen. De senaste dagarna har det varit jobbiga vibbar i luften häromkring. Bland många saker (vissa saker censureras av integritetsskäl, detta är en mycket seriös blogg) har den där jädrans försäkringskassewebbsidan bråkat med mig och jag har nervat över föräldraersättningen. Ikväll gnager oron inombords om jag borde ha anmält mig arbetslös när min projektanställning gick ut i september, OCH om jag nu därför lever i bedrägeri mot försäkringskassan. Gör jag? En annan sak jag blir nervig och ledsen över är när nära, fina vänner inte mår bra. Jag vill inte det, det är orättvist och jag känner mig så oduglig och hjälplös. Gråta vill jag. Åt sån't.

Elvira har blivit en liten person. Från att ha varit ett spädbarn som skrikit och härjat och inte lyckats göra sig förstådd har hon nu gått och blivit just en liten person. Hon har humor, hon vet vad hon vill, hon kryper efter mig runt i huset, hon går målmedvetet längs möbler för att nå sitt mål. Hon ligger på mage när hon sover och ser sådär världsvan ut till och med i sömnen. Hon skrattar och säger heyeyheyey, som att hon hälsade på ett litet spädbarn. Hon säger "mamma" med mogen stämma. Jag älskar't.

Måste bara förespråka och tipsa om den ultimata bärselen Ergo. Nu har Elvisen sovit på min rygg i över två timmar och sover än. Jag har hängt tvätt och ätit lunch och sövt Lova under tiden. En gnutta ansträngande att få till ligg och sittställning på mig själv men ack så smidigt det är.

För en stund sedan hörde jag en hård duns på övervåningen. Sedan blev det tyst. Förstod att det var Roo som halkat i duschen. Jag blev totalt skräckslagen och mitt framtida liv i ensamhet med flickorna passerade revy i mitt huvud när jag kastade mig uppför trappan. Jag anlände till duschrummet med skälvande kropp och bultande hjärta. Där stod Roo och skrattade åt sin vurpa. Hemskt var det.

Ok, nu har jag rådigt slagit upp ordet Twitter i sanningsbibeln Wikipedia. Twitter är en social nätverkssida samt mikroblogg som möjliggör för användare att uppdatera sin egen mikroblogg samt läsa andras uppdateringar (lokalt betecknade som tweets), vilka består av textbaserade postningar om max 140 tecken. Denna sanning innebär att jag överskridit gränsen för en tweet med någon rad. Jag ska skärpa mig.

Måste ärligt erkänna att egentligen vet jag inte riktigt vad twittra innebär, men tror jag har förstått att det är någon form av microbloggande. Tänkte att jag skulle börja med lite microformat så att jag få något skrivet i bloggen. Försök 1 : Dagens sövning av kidsen efter lunchen tog en timme. Lova lekte med sin låtsasbebis Gustav och med katten och bebisdockan istället för att sova. Mitt i leken råkade hon välta ner min lilla tv som jag fick julen 1994. Den höll. Elvis är förkyld och vägrar ligga vågrätt. Sover just nu sittandes i bärselen på min rygg, vilket innebär en vaggande sittställning på pall, samtidigt som jag uppdaterar bloggen. Effektivt.Var detta för långt för att få kallas twitter?