Kusligt lika..

Jag har en hel del föreställningar om hur jag är eller hur jag tror att jag är eller hur jag vill vara. Det finns en hel del sidor hos mej som jag inte tycker är "jag", oförklarliga små sidor som borde sopas under mattan. Jag (som många andra) bryr mej alldeles för mycket om vad andra ska tro eller tänka om mej. 

Häromdagen när jag hade tvättstugan blev jag vansinnig när jag upptäckte att en "obehörig" använde min torktid. Jag tänkte att jag ger det en timme innan jag börjar härja. Efter en timme användes fortfarande min torktid och jag fick leta reda på den skyldiga. Jag var extra uppgiven då jag hade en 13 veckors kolikbebis väntande på mej i lägenheten (jag måste tillägga att Lova var inte ensam i lägenheten, hennes pappa var oxå hemma). 

När jag ringer på dörren öppnas den av en söt tjej som nästan kramar om mej och är SÅÅ ursäktande. När hon kommer ner upptäcker hon att hon råkat låsa fel torkrum vilket innebar att "mitt" torkrum hade stått låst och oanvänt i över en timme av MIN torktid. Tjejen ursäktar sej sådär gulligt igen och undrar om jag väntat länge. Vad svarar jag? Nädå, jag kom nyss!!

När jag hängt tvätten och ska upp från tvättstugan orkar jag inte gå de två trapporna från källaren, istället trycker jag ner hissen. Då upptäcker jag att det är några som ska med hissen på första våningen. Jag hinner tänka att dom måste tycka att jag är världens lataste som tar hissen två trappor så jag går in i tvättstugan igen och väntar ut de andra hissbesökarna. Hallå!

Om jag går till en affär för att handla på rabattkuponger kan jag heller inte riktigt med att "bara" handla på kupongerna. Jag känner mej nästan tvingad att köpa något till fullpris, annars kan ju expediten få för sig att jag är snål. 

Det är samma sak när jag går på kafé. Även om jag bara är sugen på en kaffe så måste jag köpa någon liten sak till, jag vill ju inte framstå som någon som sitter och snålsitter med en kopp kaffe..

Häromveckan när jag hade ont i nacken OCH magproblem ringde jag till vårdcentralen. Jag började med att berätta om magproblemen och fick några små råd och recept inringda till apoteket. Efter det kunde jag inte med att komma dragandes med mitt nästa problem, jag tänkte att det kan ju inte låta trovärdigt att ha fler problem, jag skulle ju framstå som en hypokondriker. Så jag lade snällt på luren. Detta resulterade i en vända till axessakuten med akuta smärtor i nacke och axlar. När jag väl var där borde jag kanske ha lagt fram mina bestående magproblem, men nädå, jag ville ju inte framstå som värsta gnällspiken. Så magproblemen består..

Puh, sådärja, nu har jag fått lätta mitt hjärta och bekännt några av mina mörka sidor. Jag har fler på lager..

Min storebror heter Martin och bor i Nyköping tillsammans med sin fästmö Anna. Vi pratar i telefon nästan varje dag (eller kanske närmare bestämt flera gånger om dagen) och med tanke på det tycker han att det är lite konstigt att han nästan aldrig nämns i min blogg..

För ett par veckor sen var Martin på besök hos oss i Göteborg utan Anna eftersom hon jobbade natt hela helgen. Martin tog sin roll som morbror på största allvar och sprang fram och tillbaka i lägenheten med Lova när hon grät. Vi var även på stadsvandring och jag och Roo ville imponera med världens bästa falafel på Kungstorget. Gubben hade semester! Hur ofta händer det .

På lördagkvällen spelade vi poker och min bror (som annars är en väldigt snäll storebror) påstod att det var tråkigt att spela mot mej eftersom jag "alltid går med"! Min tidigare nämnda speldjävul vaknade till liv och jag tog hem rubbet (vid närmare eftertanke vann ju Roo en gång oxå, men det viktiga var att inte brorsan tog hem nåt). Jag är ungefär lika dålig vinnare som jag är förlorare och Martin är en sån där "nöjd" förlorare, det lixom gör ingenting när han förlorar (eller det kanske bara gäller mot hans lillasyster). 

Måste ju tillägga att Martin är hur bra som helst på att imitera, borde pröva ståupp! Han är rolig min bror. Min bror är faktiskt bra på ganska mycket, han är dessutom världens bästa storebror!

Lova är idag 3 månader, grattis! Detta är även dagen jag och Roo har väntat på i över 2 månader. Det är den där dagen som alla har utlovat guld och gröna skogar, Lovas magvärk ska vara puts väck, "tremånaderskoliken" ska vara över.

Det intressanta är att min kväll har bestått i att mellan hjärtskärande skrik värmt upp pyttipanna på spisen och därefter kastat i mej maten utan att tugga, med djupt dåligt samvete för att Lova har legat högröd och hysterisk i babysittern. 

Därefter fick jag för mej att jag skulle kunna titta på "Bonde söker fru" men fick snällt trycka på paus och lägga mej i ett mörkt rum med mitt stackars knytte. Nu ligger tystnaden över lägenheten och uppgivenheten som en påse chips i min mage.. Så Du som kom på det där med "tremånaderskolik", gå och dra nåt fult över dej!

Idag har varit stora fyndardagen. Jag har lyckats komma över en fleeceoverall från Polarn o Pyret på second händ, helt i nyskick för över halva priset! Mitt shoppande fortsatte till det riktiga PoP där det var klubbkväll och introduktion för deras nya eko-kollektion. Med ett knippe rabattkuponger och lite halvapriseterbjudanden blev även detta lite fyndshopping av fantastiskt söta kreationer att smycka mitt lilla hjärta med!

Jag har även hunnit med att träffa lilla Kåre, en 4 månaders sötnos vars mamma Elisabet jag bodde ihop med för många år sedan. Vi har inte träffats på säkert mer än 2 år så det var skoj! 

Idag hade jag och Lova ett "moment". Vi pratade verkligen, jag härmade Lova och hon tyckte det var skitkul och pratade tillbaka. Vi höll på så en bra stund.

Den här hösten har ju varit helt underbar, troligen är det för att jag kunnat njuta av den som jag upplever det så. Det har blivit en hel del promenader, Lova har äntligen börjat gilla läget när det gäller att ligga i vagnen så mina axlar har fått vila lite från bärselen. Tack och lov för detta, för ett par veckor sedan fick vi packa ihop familjen kl 5 på morgonen och åka till akuten då jag varken kunde sitta, ligga eller stå.

Nedan lite magstark vardagshumor..

Jag skoja bara.. Men vi firar 3 år idag! Lova skriker ut sin glädje så Roo vandrar just nu fram och tillbaka i vardagsrummet med henne då hon inte kan hejda sig.. 

Vi råkade sätta upp tvättid ikväll oxå och hade inte "råd" att hoppa över den. En annan liten detalj är att Roo råkade glömma av den stora dagen trots att jag lite diskret skrivit upp en påminnelse på vår gemensamma kalender. Vi har det trevligt ändå, köpt god hämtmat och jag har smuttat på Roos vin. Nä, nu måste jag ta över skrikpaketet, Roo ska gå och hänga tvätt. Romance.

Nu börjar jag bli lite trött på kommentarer kring Lovas bulliga kinder och storlek. Det har till och med gått så långt att jag idag drog till med en töntig lögn och sa att hon är 3 månader istället för drygt 2. Gissa vad jag fick för kommentar: "Oj då, då är hon ganska stor för sin ålder" !

Lova myser i den friska luften vid sin fasters torp utanför Fellingsbro i helgen.

Häromdagen pumpade jag ut en måltid mjölk till Lova, lämnade henne hos sin paps och begav mej ut på bio tillsammans med goda vänner. Väl inne på biografen kommer jag på mej själv med att törstigt kasta mej över mina vänner för att berätta den ena oväsentligheten efter den andra, såsom "Hon lät mej inte sätta mej på parkbänken i två minuter när vi var ute och gick idag, ständig rörelse ska det vara", eller "Förr bajsade hon 5-10 ggr per dag men helt plötsligt på måndagen för två veckor sedan började hon bajsa typ max en gång per dag!"

Väl på väg in i salongen konstaterar jag att "Gud va roligt vi har´t", Lisa och Lisa tittar då lite konstig på mej och ler artigt men jag börjar undra om jag kanske beter mej lite väl klämkäckt, det är ju ändå bara en biofilm vi ska se. 

Under filmen (Underbar och älskad av alla, komedi) upptäcker jag att jag slår mej själv på benen och skrattar högt när ingen annan ens drar på smilbanden. Jag kastar i mej popcorn som om att det vore första gången (visserligen hann jag aldrig äta middag) och efter filmen är jag på gränsen till euforisk och utnämner nästan filmen till årets bästa trots att jag i vanliga fall har otroligt svårt för huvudpersonen Martina Haag som skådis då hon ständigt envisas med att lägga på nån fånig bebisröst.

När vi promenerar ifrån bion utbrister jag att "Vad mysigt det är när det är mörkt ute". Jag får ytterligare en blick av Lisorna och kommer på att jag inte varit utomhus kvällstid mer än någon enstaka gång sen jag fick barn..

Det var faktiskt skönt att lämna bebben hemma och känna sig som förr för några timmar. Men när jag vandrade hem i höstmörkret insåg jag att jag kommer ju aldrig att blir som förr igen. Det infann sig en pirrande känsla i magen, jag var ju på väg hem till min nya, underbara, lilla familj!

Vissa säger att hjärnan förvandlas till gröt när man får barn och ammar. Jag börjar bli beredd att hålla med. Min teori är att detta är en form av copingstrategi för att överleva de första månaderna. Lova har skrikit och knorrat i en vecka nu. Helgen som var har jag och Roo knappt haft tid att säga hej till varandra, bara mött varandras blick när vi lämpat över Lova till varandra. Våra otränade ryggar värker och uppgivenheten har legat som en tallrik kräm över lägenheten. 

Men så kom måndagen! Utvilade vaknar jag och Lova framåt nio och Lova nästan jollrar sig i sina blöjor och kläder. Iväg till bvc där jag ska bekänna färg och på något sätt förklara att vi orkar inte längre. We need help! Roo sa till och med igår att "det gör ju inget om du gråter lite", för att bvc-sköterskan skulle ta oss på allvar. Jag brukar nämligen vara ganska bra på att börja gråta i känsliga situationer..

Väl på bvc sitter Lova och skrattar högt och utforskar allt som finns att studera. Magvärken och otåligheten är som bortblåst och jag kan inte erinra mej hur veckan varit. Hela dagen fortsätter i samma anda, vi har till och med tagit en eftermiddagslur tillsammans och nu ligger hon nöjd och snarkar i pappas famn.

Som sagt, det är tur att man blir lite dum och glömsk som mamma. Dessvärre gjorde det att jag glömde all packning på tåget när jag åkte hem till Västervik förra veckan. Ännu värre var att jag inte tyckte att det var något att stressa upp mej över. Som tur är tog min kära mor situationen på allvar. Jag har aldrig sett min mamma springa så snabbt, och tur var det, då tåget var på väg att ge sig av till Linköping.

Glömde även en kasse med kläder för över 2000 spänn på Lager157 för några veckor sedan. Det tog ett tag att finna den igen då ALLA sprang omkring med exakt likadana kassar.  

Nej, nu börjar Lova att gråta igen. Kanske hungrig. Så vad gör väl det, ska ju producera lite gröt om en stund.