Igår var vi på BB och gjorde ett extra ultraljud för att se hur min moderkaka låg eftersom den låg för långt ner för att kunna föda normalt förra gången vi var på ultraljud. Vi var förväntansfulla och tänkte att om könet syns så frågar vi vad det är.

När vi kom dit var det en sköterska under ultraljudsutbildning som skulle undersöka mig. De hade bett mig att vara mycket kissnödig under undersökningen för att de skulle kunna se bättre. Det började med att de häpnade över vilken fiiint välfylld blåsa jag hade och bestämde sig för att ta en exempelbild på en "väl fylld blåsa vid undersökning". Ok, det var inte riktigt av den anledningen jag var där. Vi ville ju se ur moderkakan låg och kanske få reda på kön! Det visade sig att eleven var så, jag vad ska man kalla det, orutinerad, att hon inte ens hittade bebisens ben och lyckades bara mäta huvudet, vilket nog tog 5 minuter. Det konstaterades även att moderkakan ligger som den ska och att bebisen denna gång ska ut den naturliga vägen. Detta var tydligen lätt att se just för att jag hade en så vääälfylld urinblåsa.

Undersökningen blev låång (vilket vi kunnat vara väldigt exalterade över) men man såg verkligen INGENTING). Till slut hade jag legat på rygg med min livmoder pressandes på stora kroppsvenen under alldeles för lång tid att jag var sekunder från att svimma när jag lyckades kasta mig åt sidan. Sköterskorna blev helt förfärade och avbröt undersökningen.

Vi fick alltså gå därifrån med svimningskänsla och ett ännu så länge, för oss. könlöst barn. Det enda gisslet är egentligen att vi inte har något namn till bebben och att vi hade velat minska valalternativen till hälften..

Bebisen har legat med huvudet neråt i några veckor nu. Igår uppdagades att den låg med armarna ovanför huvudet vilket kan förklara varför det känns som att bebisen spelar gitarr med mitt urinrör under dagarna..

Nedan: Bebis i v 32 ( jag är i v 33).

Jag är hemma med Lova 2 dagar i veckan nu. I fredags tog vi en promenad ner till Trosas bibliotek för att låna böcker till oss båda. Gravid som jag är var jag helt slut efter den lilla promenaden och slappade med Lova i myshörnet. Lova tyckte bibblan var jättespännande så det var nog mest jag som slappade.

Jag hade ålat på stackars Lova min gamla blå manchesteroverall, anno 1979, så hennes rörelseförmåga var ganska begränsad. Trots det var hon vi gott humör och spridde bibblans gosedjur omkring sig. Jag orkade inte springa runt och plocka efter henne så jag gjorde det till en lek att hon fick hämta än det ena än det andra. Till slut var det bara en gosefågel kvar och Lova sprang stolt efter den. Stel som hon var föll hon handlöst på nosen och kunde inte ta sig åt något håll. Hon skrek så det ekade där inne i bibblan men tystnade ganska snabbt när nappen kommit på plats.

Vi gick vidare till Nilssons bageri och skulle till att äta en smörgås (läs semla) när nappen åkte ut och jag fick syn på den största pussmunnen jag någonsin sett på min dotter (att jämföra med en nybotoxad Linda Rosing). Jag insåg att smällen blivit lite hårdare än jag tidigare trott. Insåg dock ganska snabbt att min dotter nog har kommit otroligt lindrigt undan. 1.5 år gammal och har faktiskt aldrig slagit i någonstans, knappt en skråma och inte en droppe blod.

Nåja, idag tog vi en långpromenad (rundan gick runt idrottsplanen utanför vårt hus, men av någon anledning tog den 40 minuter då Lova ville gå alldeles själv). När vi kom tillbaka var våra grannar, dagmamman och dagpappan, på väg till en bondgård. De insisterade på att ta med sig Lovisen, så eftermiddagen spenderades för hennes del att titta på alla djur det kan finnas på en bondgård och första ritten på en shettis. Synd alltså, att vi inte såg det och fick en chans att föreviga detta med kameran. Ganska skönt, i och för sig, att ha barnfritt hela 1.5 h en söndageftermiddag.

Igår blev Lova 1.5 år gammal och jag börjar inse att Stinas blogg nog är mer en Lovablogg nuförtiden.

Nedan: En Lova-wannabe

Nu har Lovas fjärde web-album påbörjats.. Om någon är intresserad av att ta del av det eller något av de gamla albumen är det bara att höra av sig till mig på stinastar@hotmail.com .

Helgen har vi spenderat i Stockholm, firandes Jenny som blivit klar barnmorska. Vi stannade hela helgen och gick på Naturhistoriska Riksmuseet igår, det var nog den bästa dagen i Lovas liv. Hon verkade tycka att det var helt outstanding att springa omkring på de stoora ytorna och spana in än det ena och än det andra. En superdag. Jag är helt slut och ska hoppa i säng.

Ajö och gonatt!


Nedan: Jenka in action!

Jag har varit magsjuk i helgen. Bara jag. Roo verkar immun, blev inte magsjuk förra gången heller. Jag är bara överlycklig att Lova inte råkade på det den här gången. Lördag natt när jag inte kunde sova drabbades jag plötsligt av ett kraftigt illamående. Med Lova sparkandes och Roo snarkandes var det bara att masa mig ner till soffan i vardagsrummet för att ömka mig själv, ensam med ett gäng blå plastpåsar i beredskap.

På morgonen kommer mina söta ner för att se hur det är med mig. Roo har en allvarlig min och säger: Jag vet inte vad jag ska säga, LOVA att inte bli arg. Sedan lägger han fram min fina CK-glasögon. Eller rättare sagt, det som finns kvar av dem.

I vanliga fall när jag vaknar på morgonen sitter Lova och tittar på mig. Så fort jag slår upp ögonen sträcker hon sig efter mina glasögon för att sedan ge dem till mig. Denna morgon fanns det ingen mamma att ge dem till. Istället fanns det en svårväckt pappa. Medan Lovisen satt och väntade på att han skulle vakna sysselsatte hon sig tydligen med att undersöka hur många vinklar man kan bända ett par bågar på.

Nåja, för mig fanns inget annat att göra än att gå och spy och ligga blick still i två dygn..

Idag var jag hos barnmorskan för att reka bebisen. Allt var finfint, förutom att bebben roade sig med morgongympa när barnmorskan skulle höra hjärtljuden, vilket gjorde att bebbepulsen skenade i höjden. Efter ett par minuter ansåg dock bebisen att gympan var klar för idag så vi alla kunde pusta ut.

Barnmorskan mätte även magen och konstaterade att jag behövde inte oroa mig för att bebben inte växte. Sedan satte hon ett kryss längst överst på kurvan! Jag var tvungen att fråga vad som hände när krysset hamnade över kurvan. - Ja, då frågar vi mamman vad hon äter, säger barnmorskan.. Resten av dagen gick jag omkring på jobbet och kände mig mycket, mycket HÖGgravid.

Nedan: 40 weeks pregnant.. Vissa av er kanske har lite förståelse för min lilla önskan om att det ska bli snitt denna gången oxå..

Att vara gravid är ju en så himla häftig upplevelse. Speciellt när man börjar känna bebisen därinne. Det är helt overkligt att man vandrar omkring med sin lilla bebis i 9 månader utan att få träffa den. Så otroligt nära men ändå så väldigt, väldigt långt borta.

Att vara gravid är även mycket, mycket märkligt. Magen blir förstoppad samtidigt som järnvärdet sjunker. För att öka järnvärdet ska man proppa i sig en massa järntabletter som gör magen ännu mer förstoppad. Om magen (som min) totalt stannar upp av järntabletterna får man se sig om efter alternativa lösningar. För mig har Blutsaft funkat över förväntan. Till graviditeten hör dock en jäkla halsbränna. Denna blir 10-dubbelt jäklig av Blutsaft. Som att det skulle stanna vid det. För att ta upp järnet maximalt ska man inta c-vitaminrika frukter eller juicer i samband med järnintaget : Ytterligare 10 gånger värre halsbränna.

Att vara gravid innebär att det inte är särskilt praktiskt att sova på mage, MEN att sova på rygg är heelt uteslutet. Bebben och allt gojs därinne trycker på lungorna så att det känns som att man ska tuppa av vilken minut som helst. Denna upplevelse förvärras när man, som vi, skaffar barn tätt. Eftersom Lovisen (som gärna ligger på bredden av sängen istället för på längden som vi andra) är inne i en fas där mamma och pappa ska ligga på varsin sida om henne för att hon ska kunna sova, ligger jag numera slimmad på ena sidan av sängen, med ryggen mot Lova (eftersom jag annars vaknar var 10-onde minut av en lavett i nyllat från hennes söta små fötter) krampaktigt hållandes i sängkanten för att inte ramla ner. Ljuva graviditetssömn..

Att vara gravid med första barnet innebär överösning av uppmaningar och förmaningar från sin barnmorska. TÄNK på dig själv och barnet nu! Stressa inte, sov mycket, undvik tunga lyft över 10 kg, låt mannen göra marktjänsten, rå om dig nu!! Man vandrar omkring som en liten prinsessa och känner sig sååå speciell.

Att vara gravid med andra barnet innebär att totalt utesluta sina egna behov. Att tänka på sig själv får inte plats i den fulla almanackan. Stress är en naturlig del av vardagen, man bär omkring på sin lilla 12-kilosklump dagarna i ända, ständigt halvslumrandes men aldrig helsovandes. Men vad gör väl det, man bär ju omkring på sin egen lilla plutta OCH hennes syskon i maggen som faktiskt ÄR sååå speciella .


Nedan: En bild från självaste julafton

.. att jag hade ork och tid att blogga. Det har hänt mycket sen sist, Lova har hunnit bli både 16 och 17 månader och bebben i magen är inne på sin 30:onde vecka. Så som jag ser ut skulle man dock kunna tro att bebisen är redo att komma ut vilken dag som helst. Jag har väl ökat en sisådär drygt 10 kg men misstänker att jag kommer att dubbla den ökningen. Jag har exakt samma gravidkrämpor som vid förra graviditeten men misstänker ändå starkt att det är en liten pojke som lever runt därinne.

Jul och nyår har passerat. Det har blivit ett litet lass med lilljulaftnar här och var. Denna gång firade vi julafton hos mamma och pappa och nyår hos Roos bror i Örebro så det har varit fullt upp men väldigt trevligt och lyckat.

Jo, vi har ju köpt hus! Den 1 mars går flyttlasset till Nyköping. Kort kan huset beskrivas som ett vitt, funkisinspirerat putshus från 1987. Det är 6 rum på 2 våningar och 140 kvadrat och ligger nära vattnet på Arnö. Tomten är inte så stor och ganska dåligt planerad men med mina ogröna fingrar är det nog bara en himlans tur att det inte finns mer yta att gå loss på. Roo har fått nytt jobb i Nyköping och börjar på måndag. Jag kommer att gå ner till 50 % och det nypensionerade grannparet kommer att agera dagmamma/pappa fram till vi flyttar. Det flyt(t)er på kan man säga.

Som alla föregående år tänker jag att 2009 is the year it all will happen!