logo

Eia och Ovva

Elvira har börjat dagis. Det var lätt som en pannkaka att skola in henne. Hennes syster lyckades dock se till att hålla mamma på dagis under två veckors tid. Lova har varit som en skugga, eller rättare sagt ett plåster på mig under inskolningen, vilket fördröjde den en aning. 

Idag var det dags att lämna dem själva för första gången och jag har aldrig kännt mig så elak och dum mot mina barn som när jag vände dem ryggen och gick därifrån, trots förtvivlad ilska från Lova och gråten från hennes uppskärrade syster i öronen.

Elvira har verkligen avancerat på språkfronten. Härmar det mesta nu och har sedan några veckor tillbaks börjat säga sitt eget namn, uttalat Eia. Syster heter Ovva och mamma Ninna och pappa Obbi. 

Lovas födelsedagsfiskar simmar glatt omkring i akvariet. Ärligt talat så är det bara neontetrorna och malen Malte som överlevt de första veckorna. Jag varnar härmed alla okunniga att involvera er i Mollys och Svärdbärarhanar. De dör. På löpande band. När vi stod i affären och valde ut fiskar, fnyste jag åt b-fiskarna Guppy. Efter två vändor till djuraffären med döda fiskar som följd guppar nu vår väldigt vackra Guppyfamilj runt i akvariet och har mått prima sedan dag 1 :). Guppy is da shit.

Jag har blivit inbjuden till en bokklubb, vilket gör mig glad för jag har alltid velat vara med i en sådan.

Lova tänkte smart och fick en syster av grannen

Lovas 3-årsdag. En lyckad heldag. Började med kakbuffé i sängen med de önskade pepparkakorna. Fortsatte i Busfabriken som Lova inte verkar kunna få nog av. Stannade förbi djuraffären där Lova ratade de flesta fiskarna med motiveringen att de inte var fina. Vid hemkomsten bjöds Lova in till grannarna Stella och Ragnar där hon fick en docka som hon med andakt bar hem och presenterade som sin syster. (Själv har Lova sedan några månader tillbaka försökt få oss att förstå att hon är en storebror, inte storasyster. Hon tittar frågande på oss när vi påstår motsatsen). Sedan blev det kakkalas med lite grannar.

Idag har Lova fått välja och göra precis som hon vill. Hon ville inte ta ett kvällsbad så då behövde hon inte det. Istället skulle hon ta Elviras nya groda. Elvira blev jätteledsen. Vi satte ner foten och sa till Lova att hon skulle ge tillbaks den till Elvira. Då förklarade Lova för oss att det var hon som var Elvira. Ok, det var ju hennes födelsedag. Det Lova inte tänkt på var att Elvira faktiskt ville bada och eftersom hon bestämt sig för att vara Elvira så var det bara att hoppa i plurret. Så jävla ägd (som Alex Schulman hade skrivit om han bloggat om min dotter).

Imorgon fortsätter födelsedagsfirandet och jag är redan matt. Gonatt.

3

Imorgon fyller Lova 3 år. Jag vet inte riktigt om jag kan gå med på det. Om det finns någon gång jag skulle vilja stoppa tiden så är det nu. Lova kan fortsätta vara 3 och Elvira kan fortsätta växa tills hon blir 3. Sedan kan de förbli det.

Sommaren springer iväg alldeles för snabbt den också. Den har hittills varit helt underbar, men i samband med våra födelsedagar känns det alltid som att den snart är slut.

Sommaren i korthet. Rödvin, grillat, bad, sol, torp, släkten och Eknö. Kryddat med lite fruhippa, grannar, vänner och konsert.

Idag har Lova tagit premiärturen på sin nya cykel som mormor och morfar levererat :). Nej, nu ska jag fortsätta att blåsa ballonger och inreda det lilla akvariet som Lova ska få köpa fiskar till imorgon efter Busfabriken som stod högst upp på önskelistan.

Kissande konstnär

Jag blir närmast bestört när jag ser att ingen har kommenterat Lovas första självporträtt. Av alla tusen och åter tusen läsare jag har, kunde ingen klämma ur sig ett "fint", "bra gjort" eller "åh, ser ut som att det finns en blivande konstnär i familjen". 

TÄNK vad hon ska undra när hon närmar sig 15-årsåldern och rotar fram min blogg och finner 0 kommentarer. Nu slipper jag iallafall ha det på mitt samvete om hon får dåligt självförtroende. Jag kanske borde tacka istället?

Lova, som den senaste tiden, i tid och otid, sprungit och satt sig på toaletten, i väntan på kiss. Idag när pappa kom hem informerade hon honom om att hon nästan kissat på toaletten idag. Efter dagens kanske åttonde blöjbyte (eftersom hon måste ha en ny varje gång hon suttit på toa) så hördes det ett litet porlande i toan. Grattis Lova, du gjorde det :).

Så olika, så lika

Egentligen är det inte jobbigt att söva Lova, bara tidskrävande. Lova har nämligen som rutin att sjunga sig igenom typ hela den silvriga Barnkammarboken. Jag ligger där och flinar i smyg, sväljer råa, men kärleksfulla, skratt, åt Lovas versioner av dessa klassiker. Nedan följer några urval av rader i kända texter. Ni får själva lista ut vilka låtar det gäller.

- Vad vill du ha att dricka? Smultronboll ... Vad har du i din fLicka? - FYRA hål!

- ... Katten full av pengar, är ju också bra att ha.

- Jag vill ha blommig falikorv till lunch. Nana, nåt annat vill jag inte ha ... Jag matar tomaten, och fisken och ponaten..

- Här kommer lilla luddet, håhå, jaja..

- ...Nu blir det inte, nu blir det inte (pekar nej med fingret) som vi har önskat, hurra!

Tidigare körde Elvira fullt ös medvetslös, det vill säga, gasade på tills hon somnade pladdask av utmattning. Nuförtiden är det en ständig kamp mot John Blund, vilket resulterar i en obarmhärtigt otrevlig sövningsstund. Både för oss och för henne. Hon har även blivit varse de riktigt höga tonarterna, vilka hon generöst bjuder oss på, och kommit underfund med att bitas är ett effektivt sätt att få lite extra uppmärksamhet på. Ta tag i Lovas hår och slita tills en tuss ramlar av är också populärt.

När vi fick Lova var vi så jävla nöjda. Nöjda med oss själva och varandra att vi gjorde HELT RÄTT i vårt föräldraskap. I smyg tittade vi snett på de där föräldrarna som hade barn som matvägrade, bets, revs, skrek, kastade mat omkring sig och levde rövare. Om ALLA gjorde som VI hade deras barn resulterat i en väluppfostrad liten bebis som bara hängde med, inte muckade, åt vad som bjöds och satt still på samma plätt som man lämnade det på, med undantag för att tugga lite på en nära placerad bitring eller liknande. Nöjde sig med det.

Sen kom Elvira. Redan första natten visade hon prov på att hur vi än förhöll oss så skulle hon inte bli en kopia av sin storasyster. Att det inte spelade någon roll hur vi betedde oss, utan att det handlade om en ny liten personlighet. Attityd. Jag minns, hur jag med en känsla av hopplös vanmakt, låg bredvid Elvira, svartsjukt stirrandes mot Lova och Roo som gosigt sussade på andra sidan sängen. Elvira, som med outvecklade lungor skrek ut sin frustration över att bara dimpa ner i denna värld, hos en mamma och pappa hon inte valt, inte kunna förmedla vad hon önskade och behövde. En värld som hon dessutom var tvungen att DELA med en annan liten tös. Det är klart att det blir skillnad att inte vara nummer ett i barnaskaran. Inte få vara ensambarn ett tag.

Elvira. Som inte hade tid att ligga där och förundras över denna nya värld hon ploppat ut till. Hon ville mer än så. NU. Hon hade driv. Ville bli förstådd. Hon ville minsann inte spendera sin sommar som 3-5månaders, lallandes på en filt, medan mamma, pappa och storasyrran skulle plaska runt vid vattenbrynet. Nej då. Lösningen? Att skrika för full hals, så att mamma och pappa snabbt insåg att om de stannade kvar på den där stranden skulle de omtalas i folkmun på Arnö under resten av livet.

Elvira, som vägrade ligga i vagnen och titta på medan mamma försökte underhålla hennes syster på den i övrigt (till mammans stora besvikelse och samtidigt lättnad) barntomma lekparken. Istället fick hon nöjt hänga i bärselen, samtidigt som mamman stånkade runt den 1.5-åriga storasystern mellan gungor och rutschkanor och kafferep där mamman även skulle spela totalentusiastisk inför de läckra sandtårtorna och luftkaffet som bjöds. Vid 4 månaders ålder gjorde Elvira det gällande att det var sittdelen i vagnen som gällde, inte ligga i en insats för småbarn. Nu nöjd över att få se världen, inte stirra mamma i ögonen dagarna i ända.

Det är bara så förundrande, så överraskande, så outgrundligt och samtidigt så fantastiskt att få se dessa små underbarn växa upp till så helt olika personligheter. Samtidigt få följa deras fina systerskap som trots en tilltagande svartsjuka inför mamma och pappa, oftast präglas av så mycket kärlek, omtanke och nyfikenhet till varandra. Så viktiga för varandra. Lova, som alltid frågar -Var är Viran? när hon inte vet var lillasyster befinner sig, och Elvira, som oroligt och lite pirrande springer och letar efter Lova så fort hon vaknat.

Lova ritade sin första huvudfoting i veckan. Självporträtt dessutom :). De fyra strecken över huvudet är håret. Bara så ni vet. Så fantastiskt himla snygg.

Hello Kitty har flyttat in

Altanen står klar. Bara målning kvar. Vi kan släppa ut barnen hur som helst på altanen då den är helt barnsäkrad, vilket ger en känsla av frihet.

De senaste veckorna har jag handlat sommarkläder till barnen. Jag har alltid haft svårt för stora tryck och kommersialiteter som Barbapappa, Hello Kitty och Bamse. Nu går det inte att undvika längre. Lova har gått och blivit medveten. Det har blivit VIKTIGT vad hon har på sig. ALLA andra barn på dagis verkligen sprudlar av dessa kläder. På varenda unge sitter det en barba, bil, prinsessa, katt med stoora ögon, dinosaurie eller sist men inte minst = Hello Kitty. 

Min shopping har således gått ut på att hitta någon form av smakfullt tryck på kläderna. I slutet av min sista shoppingrunda så föll jag pladask. En röd klänning. Vita prickar. STORT tryck på en glad Hello Kitty i sjömanskostym. Stl 80. Den fick tillfalla Elvira. Inte visste jag då, att morgonen två dagar sedan skulle innebära kaos, tumult, skrik och tandagnisslan. Elvira var självklart nöjd och obrydd. Det var Lova, som grön av avund, inte klarade av orättvisan. Elvira med en Hello Kitty-klänning medan pappa försökte övertyga henne om att en vit tröja med lite spets och en Ida från Emil i Lönneberga var minst lika söt. Hon kastade sig på golvet. Skrek. Tårarna sprutade bokstavligen ur ögonen på henne. Mammahjärtat sved och värkte och det är väl bara att konstatera att Hello Kitty får flytta in. 

Lättsmälta mamman med dåligt samvete får väl ta sig en tur till stan och inhandla lite ryschpysch. Lite rosa, lite sött blingbling med stoora tryck. Lova ska inte behöva gå till dagis och våndas över sina, i hennes mening totalt fel tråkkläder. Nu är stunden kommen. Nu börjar den nya tiden där jag inte längre själv får stajla mina barn. Jag kan vinka hej då till retro. Småfolk och grönt och BRUNT. Ajö.

Slitigt var förnamnet, OND var efternamnet

Vilka husägare vi är. De senaste två veckorna har bestått av altanbygge, jordkörning i STORA lass och gräsrullning. Vår trädgård har genomgått en Extrem Garden Makeover i en rasande takt.

Folk kommer gapa av förstummelse, slå i backen, när de ser vår ytterst perfekta terass och det grönaste gräset som någonsin skådats i en trädgård. Jag överdriver bara en smula för att jag är så jävla nöjd med vår effektivitet.

Samtidigt har hela familjen dragits med en taskig förkylning. Ont överallt av kånkande och snickrande. Hosta snor och halsont i drivor. Men vi hade en deadline, gräset var beställt och pappa kommer för att bygga altanräcket i helgen. Sedan är det bara att pimpa upp vår trädgård som just nu har en total avsaknad av planterad växtlighet, med undantag för lite självsådda okändheter som flugit hit från grannarnas trädgårdar.

Elvira och Lova verkar tro att det inte är sängdags förrän det är mörkt ute. Detta blir lite komplicerat i dessa ljusa tider då mörkret infaller efter klockan 22 och de ibland somnar långt efter det ändå = Noll egentid. Noll tid att diska, hänga tvätt, städa, handla och SOVA. Mycket tid att tänka onda tankar om barnen när man försökt söva dem i två timmar och de fortfarande klänger över varandra, klöser, skrattar, sjunger, ilsket skriker "jag vill INTE SOVA". I mitt huvud söker jag frenetiskt efter de grovaste svordomarna och könsorden jag kan finna, läser dem vansinnigt snabbt och argt inombords.

Detta sätt att hantera situationer verkar vara genomgående när jag blir överfrustrerad över barnen. Som när jag är ensam med Elvira idag och får för mig den dumma idén att jag bara MÅSTE dammsuga. I detta nu. Trots att jag vet att en ensam Elvira är en olycklig Elvira. Med stackars Viran klängandes längs benen, förtvivlad över att inte få all uppmärksamhet förstår jag snabbt att detta är dömt att misslyckas. Svänger upp min tunga 14månaders i bärselen, vilket funkar bra om jag hela tiden rör på mig medan jag dammsuger. Stannar jag upp blir hon rasande. Då kommer de där onda tankarna farandes till mitt huvud. "Du skulle bara VETA vilken jävla UPPOFFRING jag gör för dig som släpar runt dig i bärselen samtidigt som jag dammsuger. ALLT för DIN skull! Ändå bara skriker och beklagar du dig!

Jag minns när Lova i sin fruktansvärda kolik skrikit ut sin smärta i TRE månader. 5-7 timmar varje kväll av otröstligt och outhärdligt barnaskrik och jag tänkte att NU gör jag det = Jag kastar ut henne genom fönstret. Jag GÖR det!

Som alla normalt fungerande människor förstår, skulle jag självklart aldrig för mitt liv slänga ut mitt barn genom fönstret, men att få spy ut sin frustration i tankar blir någon form av överlevnadsstrategi (något överdrivet ordval, men jag hoppas jag blir förstådd ändå) i det jobbiga. Man tänker tankarna för att inte tappa förståndet. För att inte bli galen. På riktigt. I själva verket handlar väl denna känsla av vanmakt om känslan av otillräcklighet. Att inte räcka till, inte kunna bemästra, hantera eller lösa situationen.

Nu ligger mina barn här bredvid och snörvlar ikapp med sina söta små täppta näsor och jag ångrar alla onda tankar som farit genom huvudet idag. I morgon väntar en ny dag med nya tankar om mina allra finaste små gullungar.

Till sist: Välkommen till världen lilla Oliver! Nummer 5 i barnens kusinskara. Oliver var effektiv i sin ugnsbakning. 3 veckor för tidigt och förlossningen stökade han över på dryga 2 timmar. Tur han inte bestämde sig för att komma ut 7 dagar tidigare ändå. Då hade han hamnat i bollhavet med syrran och kusinerna på Busfabriken i Norrköping. Eller längs E4:an på vägen därifrån. Troligen med mig själv som inhoppande barnmorska och pappa Rolf snickrandes på grunden till vår altan i Nyköping.

Lördagkväll

Lova har fått en kompis. Hennes första riktiga kompis skulle man kunna säga. Hon går på Lovas dagis och heter Norah. Norah har fått en lillasyster så hennes mamma är också föräldraledig. Vi har börjat träffas efter dagis så barnen får leka. Norah hoppar jättebra. Det tycker Lova är roligt så nu hoppar hon också jättebra. Norah och Lova kan sitta tillsammans och sjunga för varandra. Sång efter sång sjunger de för varandra och ibland i kör. Det är så roligt att se dem ihop. Till råga på allt är Norahs mamma jättetrevlig. Lyckad kombo.

Elvira har börjat acceptera andra människor lite mer. Igår sträckte hon sig efter mormor vilket gjorde mig glad och mormor ännu gladare. Hon busar med andra nu. Skrattar när morfar killar henne under fötterna. Ger inte de där mördarblickarna lika ofta. Hon delar med sig, torkar golvet, hämtar grejer, tröstar Lova när hon är ledsen, kommer med napp, är med på galoppen så att säga. 

Idag har vi haft en grävmaskin här på gården då vi ska lägga gräs lite här och var. När den kom imorse sa jag till Lova att vi kunde gå ut en sväng och titta. Hon blev lyrisk och sprang omkring här hemma och sa att vi skulle ut och svänga. Väl ute sa hon till pappa att hon pratat med grävmaskinen. Roo undrade vad den hade sagt och Lova berättade att den sa att den gräver. Smart maskin, fin Lova.

1 timme senare..
Viran kallade på mig genom babyvakten och jag tänkte att det passade ju bra eftersom jag ändå var kissnödig och kunde besöka toan på vägen tillbaks till bloggandet. Inte visste jag då att hon skulle gripa tag i mig och inte släppa förrän jag en timme senare nödropade på Roo genom babyvakten. När jag ligger och låtsassover bredvid barnen för att de ska somna/somna om räknar jag. Jag räknar till 100 för att få tiden att gå, räknar baklänges från hundra, räknar till 10 tio gånger, räknar jämna tal till 100, räknar udda tal till 100, lägger in siffrorna i en sång och sjunger i mitt huvud, fram och tillbaka, hit och dit. Är det vanligt? Vad gör alla andra för att få tiden att gå?

Nä, får sluta här. Mitt huvud är tomt och jag hör hur Viran kämpar för att hålla sig vaken däruppe. Jaha, nu kom hon ner hit också. Klockan är 23.18. Slut på friden.

Snart ostädat

Inom två timmar kommer min finaste Roo och mina finaste skruttor att skutta in genom dörren. Härligt. Dock har jag verkligen njutit av lugnet idag, trots min taskiga mage. Ändrade varmvattnet på pannan till "hög prioritet" och tog mig ett varmt långt bad med hårinpackning. Sedan har jag suttit här och förundrats över hur städat det är fast jag inte rört ett finger idag. Efter att ha plockat upp alla saker på golvet och dammsugit en enda gång i fredags så ligger allt liksom kvar på samma ställe. Det förblir städat. Golvet i köket är rent. Har inte torkat det en enda gång sedan dom åkte. 

Inom loppet av tre timmar kommer detta stilla, tysta hus inte längre vara städat. Dock fyllt av det finaste jag har.

Ensam Hemma

Ganska ofta har jag tyckt synd om mig själv på senaste tiden. Samtidigt har jag mått dåligt över att jag är så bortskämd med fina ungar och ändå har mage att klaga över mitt liv. Klaga över de fina ungarna.

I veckan kom Roo med ett förslag. Förslaget var att han och barnen skulle åka till farmor och farfar över helgen och jag skulle stanna hemma. Själv. För min skull. Detta väckte åttatusen känslor inom mig. Guud så skönt, gud så konstigt, gud så hemskt. Efter några dagars sömnlöshet över detta enkla förslag så godtog jag det.

Jag tror aldrig jag älskat mina barn så mycket som dagarna innan de åkte. Ingenting var sådär riktigt jobbigt längre och jag kunde inte alls förstå hur jag skulle vilja vara ifrån dem en hel helg, helt frivilligt, utan att ha något inplanerat. Jag hade även någon bakomliggande känsla över att inte vara perfekt, att inte vara den perfekta mamman då jag väljer att köra iväg mina små barn som inget hellre vill än att vara med just sin mamma, men den känslan förstod jag ganska snabbt var ganska befängd.

Igår kväll åkte de då iväg. Hela mitt liv inpackat i vår lilla Skoda. Med tårfyllda ögon och 20 stycken "jag älskar dig" inviskade i deras öron vinkade jag av dem. Snopna miner lämnade mig, 4 undrande ögon genom bilfönstret.

Jag hade planerat att inte göra någonting. Har varit illamående hela veckan och haft ont i magen, kanske är det sviter av Elviras magsjuka i helgen, kanske är det bara ångestmage. Cyklade ner till Ica och handlade godsaker jag tyckte om. Min middag bestod således av naturgodis, mozzarella, tomat samt ölkorv. Kunde knappt få i mig nånting. Tvingade i mig osten och tomaterna och några klunkar rödvin, men mådde bara illa. Flippade mellan tv-kanalerna. Somnade.

Idag hade jag planerat shopping på stan, sushilunch och sedan låångläsning i soffan. Vaknade 06.58 och kände att något fattades mig. Mådde illa. Tvingade i mig lite frukost. Försökte ta det lugnt. Cyklade ner till stan. Det var storm ute och sanden letade sig in i mina ögon. Fyndade faktiskt en del, mådde illa och missade min absoluta favoritaffärs stängning med 3 minuter. Inte sugen på mat överhuvudtaget, än mindre sushi. Köpte mig ett 4-pack Actimel till lunch. Cyklade hem i blåsten. Stannade vid Ica för att köpa mig en fryst soppa. Den ligger fortfarande i frysen och får bli min middag, men nu hade det varit gott med lite sushi.

Låg och mådde illa och hade ont i några timmar. Pratade lite i telefon och konstaterade att det var ju perfekt att må illa just idag, när inte barnen är hemma. Konstaterade även att jag saknar dem men att det faktiskt känns bra att sitta här och bara vara själv. Mår ju lite bättre nu. Barnen mår jättebra. Äter glass, går på promenad, busar med farfar.

Storstäda huset hade jag faktiskt tänkt att hinna med. Men det blir nog inte så. Ska nog gå och micra den där soppan istället.

<< september 2010 >>
ti on to fr
  1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30  

Om mig

NAMN : Stina  ÅLDER: 32,  ÄTER: Sushi och oxfilé   DRICKER: Rött vin, LAST: Sötsaker  MOTION: Promenader och barn,  MUSIK: Singersongwriters  ARTIST: Regina Spektor, Carole King  TV: Svt 1, 2 och Family Guy   FILM: Amelie från Montmartre och Gökboet  SKÅDESPELARE: Jack Nicholson  BOK: Aprilhäxan  FÖRFATTARE: Maj-Gull Axelsson  RESMÅL: Sommarstugan och Afrika  KLÄDMÄRKE: Nanso Lempivaate, Småfolk, Villervalla och Smirk  GILLAR INTE : Nästäppa och huvudvärk  ENGAGERAD I: WSPA, Nordens Ark.

Bloggar jag läser:


http://bloggfrossa.blogspot.com/
http://omskolan.blogspot.com/
http://www.sugbloggen.se/
http://www.sockerdrickahicka.se
http://www.nvp.se/sv/Blogg/Anna-Asp/

http://emilberg.blogspot.com
http://www.pansarknitting.typepad.com/ 
http://www.larssonborg.blogspot.com
http://kosmoskattensliv.blogspot.com
http://blogg.aftonbladet.se/lindberg
http://blogg.amelia.se/maria-montazami/

Senaste Inläggen

Arkiv

Länkar

rss feed