Elvira har börjat dagis. Det var lätt som en pannkaka att skola in henne. Hennes syster lyckades dock se till att hålla mamma på dagis under två veckors tid. Lova har varit som en skugga, eller rättare sagt ett plåster på mig under inskolningen, vilket fördröjde den en aning. 

Idag var det dags att lämna dem själva för första gången och jag har aldrig kännt mig så elak och dum mot mina barn som när jag vände dem ryggen och gick därifrån, trots förtvivlad ilska från Lova och gråten från hennes uppskärrade syster i öronen.

Elvira har verkligen avancerat på språkfronten. Härmar det mesta nu och har sedan några veckor tillbaks börjat säga sitt eget namn, uttalat Eia. Syster heter Ovva och mamma Ninna och pappa Obbi. 

Lovas födelsedagsfiskar simmar glatt omkring i akvariet. Ärligt talat så är det bara neontetrorna och malen Malte som överlevt de första veckorna. Jag varnar härmed alla okunniga att involvera er i Mollys och Svärdbärarhanar. De dör. På löpande band. När vi stod i affären och valde ut fiskar, fnyste jag åt b-fiskarna Guppy. Efter två vändor till djuraffären med döda fiskar som följd guppar nu vår väldigt vackra Guppyfamilj runt i akvariet och har mått prima sedan dag 1 :). Guppy is da shit.

Jag har blivit inbjuden till en bokklubb, vilket gör mig glad för jag har alltid velat vara med i en sådan.

Altanen står klar. Bara målning kvar. Vi kan släppa ut barnen hur som helst på altanen då den är helt barnsäkrad, vilket ger en känsla av frihet.

De senaste veckorna har jag handlat sommarkläder till barnen. Jag har alltid haft svårt för stora tryck och kommersialiteter som Barbapappa, Hello Kitty och Bamse. Nu går det inte att undvika längre. Lova har gått och blivit medveten. Det har blivit VIKTIGT vad hon har på sig. ALLA andra barn på dagis verkligen sprudlar av dessa kläder. På varenda unge sitter det en barba, bil, prinsessa, katt med stoora ögon, dinosaurie eller sist men inte minst = Hello Kitty. 

Min shopping har således gått ut på att hitta någon form av smakfullt tryck på kläderna. I slutet av min sista shoppingrunda så föll jag pladask. En röd klänning. Vita prickar. STORT tryck på en glad Hello Kitty i sjömanskostym. Stl 80. Den fick tillfalla Elvira. Inte visste jag då, att morgonen två dagar sedan skulle innebära kaos, tumult, skrik och tandagnisslan. Elvira var självklart nöjd och obrydd. Det var Lova, som grön av avund, inte klarade av orättvisan. Elvira med en Hello Kitty-klänning medan pappa försökte övertyga henne om att en vit tröja med lite spets och en Ida från Emil i Lönneberga var minst lika söt. Hon kastade sig på golvet. Skrek. Tårarna sprutade bokstavligen ur ögonen på henne. Mammahjärtat sved och värkte och det är väl bara att konstatera att Hello Kitty får flytta in. 

Lättsmälta mamman med dåligt samvete får väl ta sig en tur till stan och inhandla lite ryschpysch. Lite rosa, lite sött blingbling med stoora tryck. Lova ska inte behöva gå till dagis och våndas över sina, i hennes mening totalt fel tråkkläder. Nu är stunden kommen. Nu börjar den nya tiden där jag inte längre själv får stajla mina barn. Jag kan vinka hej då till retro. Småfolk och grönt och BRUNT. Ajö.

Vilka husägare vi är. De senaste två veckorna har bestått av altanbygge, jordkörning i STORA lass och gräsrullning. Vår trädgård har genomgått en Extrem Garden Makeover i en rasande takt.

Folk kommer gapa av förstummelse, slå i backen, när de ser vår ytterst perfekta terass och det grönaste gräset som någonsin skådats i en trädgård. Jag överdriver bara en smula för att jag är så jävla nöjd med vår effektivitet.

Samtidigt har hela familjen dragits med en taskig förkylning. Ont överallt av kånkande och snickrande. Hosta snor och halsont i drivor. Men vi hade en deadline, gräset var beställt och pappa kommer för att bygga altanräcket i helgen. Sedan är det bara att pimpa upp vår trädgård som just nu har en total avsaknad av planterad växtlighet, med undantag för lite självsådda okändheter som flugit hit från grannarnas trädgårdar.

Elvira och Lova verkar tro att det inte är sängdags förrän det är mörkt ute. Detta blir lite komplicerat i dessa ljusa tider då mörkret infaller efter klockan 22 och de ibland somnar långt efter det ändå = Noll egentid. Noll tid att diska, hänga tvätt, städa, handla och SOVA. Mycket tid att tänka onda tankar om barnen när man försökt söva dem i två timmar och de fortfarande klänger över varandra, klöser, skrattar, sjunger, ilsket skriker "jag vill INTE SOVA". I mitt huvud söker jag frenetiskt efter de grovaste svordomarna och könsorden jag kan finna, läser dem vansinnigt snabbt och argt inombords.

Detta sätt att hantera situationer verkar vara genomgående när jag blir överfrustrerad över barnen. Som när jag är ensam med Elvira idag och får för mig den dumma idén att jag bara MÅSTE dammsuga. I detta nu. Trots att jag vet att en ensam Elvira är en olycklig Elvira. Med stackars Viran klängandes längs benen, förtvivlad över att inte få all uppmärksamhet förstår jag snabbt att detta är dömt att misslyckas. Svänger upp min tunga 14månaders i bärselen, vilket funkar bra om jag hela tiden rör på mig medan jag dammsuger. Stannar jag upp blir hon rasande. Då kommer de där onda tankarna farandes till mitt huvud. "Du skulle bara VETA vilken jävla UPPOFFRING jag gör för dig som släpar runt dig i bärselen samtidigt som jag dammsuger. ALLT för DIN skull! Ändå bara skriker och beklagar du dig!

Jag minns när Lova i sin fruktansvärda kolik skrikit ut sin smärta i TRE månader. 5-7 timmar varje kväll av otröstligt och outhärdligt barnaskrik och jag tänkte att NU gör jag det = Jag kastar ut henne genom fönstret. Jag GÖR det!

Som alla normalt fungerande människor förstår, skulle jag självklart aldrig för mitt liv slänga ut mitt barn genom fönstret, men att få spy ut sin frustration i tankar blir någon form av överlevnadsstrategi (något överdrivet ordval, men jag hoppas jag blir förstådd ändå) i det jobbiga. Man tänker tankarna för att inte tappa förståndet. För att inte bli galen. På riktigt. I själva verket handlar väl denna känsla av vanmakt om känslan av otillräcklighet. Att inte räcka till, inte kunna bemästra, hantera eller lösa situationen.

Nu ligger mina barn här bredvid och snörvlar ikapp med sina söta små täppta näsor och jag ångrar alla onda tankar som farit genom huvudet idag. I morgon väntar en ny dag med nya tankar om mina allra finaste små gullungar.

Till sist: Välkommen till världen lilla Oliver! Nummer 5 i barnens kusinskara. Oliver var effektiv i sin ugnsbakning. 3 veckor för tidigt och förlossningen stökade han över på dryga 2 timmar. Tur han inte bestämde sig för att komma ut 7 dagar tidigare ändå. Då hade han hamnat i bollhavet med syrran och kusinerna på Busfabriken i Norrköping. Eller längs E4:an på vägen därifrån. Troligen med mig själv som inhoppande barnmorska och pappa Rolf snickrandes på grunden till vår altan i Nyköping.