Idag är det ett år sedan vi fick tillgång till vårat hus här på Kryddvägen. Vårat hus, tillsammans med 10 andra hus i samma stil, byggdes år 1987 i samband med Nyköpings 200(?)-årsjubileum och har därefter fått namnet Jubileumshusen. Från början var husen bostadsrätter men i samband med att vi köpte huset blev det fristående villor och vi har numera en samfällighet tillsammans. 

Under året som gått har vi lärt känna eller blivit bekanta med de flesta av grannarna här i Jubileumshusen. Man kan säga att alla grannar här vet det mesta om de andra grannarna eftersom alla grannar berättar allt om alla andra grannar. Alltså, kanske inte varandras inre hemligheter, men saker som siffran på den senaste elräkningen, köksrenoveringar, dräneringar, mängd vattenförbrukning på ett år, flyttankar, renoveringstankar, barnafödslar, kompostering, trädgårdsplanering, värmepannestatus, felparkering av bilar, snöskottning, att soptunnorna rullas fram varannan torsdag och så vidare.

Man kan säga att vi bor på verklighetens svenska motsvarighet av Wisteria Lane. Frånsett antal mord och otrohetsaffärer. Vi har iallafall 5 kvinnor i barnafödande ålder, vi har den gamla söta damen (men vår dam lägger inte näsan i blöt, tvärtom). Ja, man kan säga att vi har fått det goda Wisteria Lane. Vi bor på gräddhyllan av Kryddvägen. Om man med grädde syftar på att våra från början vita putsfasader genom åren gulnat lite och numera fått en gräddliknande färg. Och om man med hylla syftar på att vi bor högst upp på Kryddvägen.

För några år sedan kunde jag inte tänka mig att jag någon gång i framtiden skulle känna mig tillfreds av att bo i ett hus i ett villakvarter i Nyköping och leva Svenssonliv. Idag känner jag att det är den ultimata boendeformen. Vi har vattnet några hundra meter nedanför tomten, vi har blåbärsskogen runt hörnet (om än lite förkrympt då de skövlat halva skogen för att ge plats åt nybyggnation) och vi har en timmes tågfärd till huvudstaden.

Vi är även ganska internationella här på Kryddvägen. Vår ena granne är dansk och våra andra grannar är tyska och vi har sötaste flickan adopterad från Sydafrika tvärs över gatan.

Ett år har gått och vi trivs. Här kommer vi att stanna kvar i många år framöver. 

Det händer inte ofta nuförtiden men ikväll är jag sugen på att blogga. Synd då, att jag inte kommer på något att blogga om. Sitter just nu och tänker på vad som har flugit igenom mitt huvud under dagen.. Hm, jo, idag kom jag fram till att jag och Roo har varit ifrån barnen EN natt sedan vi fick Lova. EN natt! EN enda natt har Lova och Elvira varit ifrån båda sina föräldrar sedan de föddes. EN natt i november var vi ifrån barnen båda två samtidigt. Det kanske inte är ovanligt att det blir så, vad vet jag. Den natten var vi på bröllopsfest i Linköping för paret Broberg. Fru Broberg (även kallad Lina) har 3 (!) systrar. Världens mest underhållande systrar. Det var verkligen bröllopsunderhållning i världsklass och jag har fnissat åt Linas systrars uppträdande sedan dess. 

Den där OS-mössan jag bloggade om. Det verkar vara fler än jag och Roo som tycker att den är väldigt fin. Jag har inte haft så många besökare på min blogg sedan jag skrev om OS-mössan. Så intressant är alltså min blogg. OS-mössan var det bästa jag någonsin skrivit om?!

Jag börjar tro att min blogg är så ointressant att folk börjar hymla om att de läser den. Det är inget folk pratar högt om. Som hemorojder och analklåda. Vissa har till och med gått så långt att de skriver anonyma inlägg. Ibland är inläggen så anonyma att de inte ens syns! När de anonyma inläggen kommer in så handlar de självklart om... OS-mössan! Idag fick jag ett meddelande i min inkorg på Facebook där det stod = 

Om du undrar vem som är den anonyma som kommenterat på din blogg så är det jag. Jag vet inte vad lyckades med, för det första så kommenterade jag på det där om os-mössan, och så blev det anonymt med ingen text på ett helt annat inlägg. Hur bra är jag liksom dårå, helt jävla värdelös på att kommentera blir mitt svar. 

Avsändaren är en kär gammal vän som tidigare inte har haft några problem med att kommentera min blogg. Det luktar hemorojder om det här. 

Om ni undrar varför jag skriver ett så otroligt ointressant och självdestruktivt blogginlägg om detta triviala ämne så är förklaringen att jag vill få in OS-mössan så många gånger det är möjligt eftersom jag har förstått att det är den som ska sätta min blogg på världskartan.

Tack OS-mössan OS-mössan OS-mössan OS-mössan OS-mössan OS-mössan stjärnstopp.

Självklart har jag en baktänke med vissa andra ordval också..

Igår var jag förväntansfull. Idag är jag bara så glad! Lova och Viran har fått en liten kusin till. Roo ringde mig och berättade den roliga nyheten när jag och barnen var på väg hem från dagis. Han berättade att det blev en pojke. Jag som trott att det skulle komma ut en liten flicka. När vi lagt på var jag tvungen att ringa upp honom igen och fråga om han verkligen inte skojade. Det gjorde han inte. 

För ett par timmar sedan fick jag ett sms av Roobins syster. Hon berättade att bebisen heter Milo. Jag blev tårögd och började längta. Längta till den 19 mars när vi ska åka till Schweiz och få träffa en nästan nykläckt liten Milo. Helst skulle jag vilja åka nu. Grattis Rosita, Patrik, Luca och Fabio! Vi är så glada för er (och vår) skull .

Såhär i OS-tider finns det huur mycket tid som helst över till att blogga. Sitter nu på vak. Roo söver Lova och har placerat mig framför TV-n då jag har lovat att säga till när Anja gör sitt åk. 

Roo har ångest. Ångest över att herrarnas hockeymatch är förlagd mitt i natten. Han kommer nog inte kunna somna ikväll, säger han. Jag lovar att om jag ställer klockan på halv två inatt och smyger till trappen så kommer jag att se TV-ljuset skimra från övervåningen.

Vi har ju varit till simhallen några gånger den senaste tiden och varje gång vi ska åka iväg med bilen så säger Lova hoppfullt att vi är på väg till det jättestora badkaret med rutschkanan.

Jag har en förväntansfull känsla i kroppen. Jag misstänker starkt att den beror på att det vankas barn i släkt och bekantskapskretsen.

Åh fy fan alltså, här sitter jag helt coollugn och så startar Anja Pärson, kastar sig ner för backen och inne i min mage börjar fjärilar flyga och jag blir totaalt överenergisk men är samtidigt livrädd att hon ska krasha. Hon är på väg mot silver eller guld. Och vad händer, hon krashar! Ligger just nu på marken, reser sig upp, Nä, nu slutar mitt OS-bloggande för idag..

Jaha, då sitter man här. Framför TV:n och tittar på OS. Heja Kalla! I skrivande stund är hon nära att glida hem ett guld och jag börjar bli lika nervig som Roo. ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖS!!!! JAAAAAAAAAAAAAAAAA!!

Förresten, är det någon som vet om man kan köpa OS-mössan? Både jag och Roo tycker att den är skitsnygg.

De senaste månaderna har jag funderat över hur jäkla opraktiskt vi människor är utformade för att föda upp ungar. Varför får vi inte kängurupung och fyra armar när vi får barn? Varför tar det så lång tid innan våra barn förstår hur man äter själv, sover själv, bajsar och kissar utan blöja och klär sig själv? Eller, tar det så lång tid? Egentligen? Allt är relativt.

Ikväll var det melodifestivalen på¨TV. Ett program som vi av någon anledning slaviskt följer. Roo satt som på NÅLAR under hela programmet. Varannan minut sa han bajsnödigt = Slå över på tvåan så att vi inte missar skidskyttet!! Álltså fan Stina, jag har PULS, tänk OM vi missar OS-MEDALJER! Under kvällen har det flippats fram och tillbaka mellan kanal 1 och 2. När det är två minuter kvar av melodifestivalen utropar fröken Meltzer att vi ska sitta kvar i sofforna så att vi inte missar skidskyttet. Kunde hon inte hasplat ur sig detta i början av programmet?!?

Nä vet du vad! Idag startar TV-döden. De närmaste veckorna kommer många många tusen personer att få sin vardag och helg förgylld av allsköns skidåkning, ishockeyspelande och andra lustiga sporter som kan utföras under vinterhalvåret. OS liksom kör över oss andra dödliga som en ångvält. 

Årets segaste period blir än segare när alla, precis ALLA, TV-program jag ser fram emot nästan lika mycket som jag ser fram emot den dagen mina barn sover själva HELA natten (nu kanske jag överdrev en smula), spelas över av sport, sport och åter sport. Sport förresten, vad är det för ord? 
 
Det blir inte lättare av att leva med en man som hoppar i soffan av upphetsning så fort han skymtar en liten glimt av stundande OS i TV. En sport-allätare till man som liksom slukar allt som har med OS att göra. En man som månader innan OS-kavalkaden helt spontant vid middagsbordet kan utropa "Åh, om två månader är det OS", eller bara "OS" med drömmande blick.

Jag har en önskan. Att OS sänds på den där lokalkanalen som är väldigt svår att hitta och som mest visar en stillbild på kommande program, och som när den väl visar ett program är det ändå ingen som tittar, för de hann aldrig hitta kanalen innan programmet var slut. Ja, egentligen kan det där OS sändas på vilken kanal som helst, utom på mitt Svt. Vardagar 19.30 på 4:an önskar jag också orört.

Jag vet att jag inte är ensam om att behöva genomlida detta smärtsamma, onda som nu stundar, men tyvärr finns inget annat att göra än att acceptera, låtsas att man är åtminstone lite glad för Roos skull och hålla ut.

I helgen var det äntligen dags att ta bilen till Örebro för att fira Lova och Elviras kusin Thea-Lie som fyller 2 år. På kvällen var jag bortbjuden på 30-årsfest som startade i Kumla. 

Dåligt väglag och dålig planering gjorde att vi kom iväg sent och att resan tog ganska lång tid. Lunch hade vi planerat in, men bestämde oss för att äta körandes i bilen för att spara lite tid. Jag beställde Chicken nuggets till mig och Lova för att minska bilkladdet. Intressant info? Nej, men fortsättning följer..

Jag hann knappt säga hej till det lilla födelsedagsbarnet innan det var dags att åka till det andra födelsedagsbarnet. Där väntade champagne, skaldjurssnittar och bubbelbad, bastu och bara reeelax. Efter en underbar kväll, trerätters och en slirig natt i Örebro stad, tog jag en taxi hem och kände mig väldigt nöjd med kvällen och den väntande morgonen då Roo skulle ta hand om barnen.

Jag vet inte vad klockan var, men det var väl knappt morgon (åtminstone inte för mig), när Roo ropade till mig "Stiina, kom ner och ta hand om Elvira, jag kan inte ta hand om båda barnen samtidigt när Lova spyyyr". Ja, så var det igång. Efter någon timme spydde även jag, och Lova lyckades väl träffa så gott som alla golv i hela huset innan vi kom iväg. Av mitt illamående helt oförmögen att hjälpa till att torka efter Lova kände jag mig ganska ynklig och ville för allas skull hem till Kryddvägen.

Närmare 3 timmars bilresa i uselt väder. Lova i framsätet, inplastad i sopsäckar, jag sittandes bak i bilen, hulkandes i en påse samtidigt som jag tog emot Lovas spyor. 

Idag har vi slutat spy, men jag har fortfarande inte fått i mig mer än en liter blåbärssoppa, två glas jordgubbssaft, lite vatten och en pannkaka sedan kräkkavalkaden började. Nu sitter vi här och väntar och hoppas på att detta var kycklingens fel, annars kanske andra hälften av vår familj OCH familjen Sjösten-Ericsson har ännu några spyor att se fram emot att kasta upp och torka.

Jag ser bara positiva saker med Lovas dagis och att hon går på dagis överhuvudtaget. Men det finns en liten sak jag har hakat upp mig på. Var och varannan gång när jag ska komma och hämta har de dans i lekrummet. Det hade varit helt super om det inte ALLTID spelades Pippi Långstrump. 

Jag älskar allt Astrid Lindgren har författat. Allt utom just Pippi. Kanske beror det på den svenska Jante-lagen eller någon form av mindervärdeskomplex, men om jag ska hårddra det så tål jag henne inte. Jag vet, hon har inte haft det så lätt, och ja jag VET, hon är bara ett barn, och ja jag vet, hon finns inte ens på riktigt, MEN, jag blir liksom irriterad av hennes flin, av hennes i det närmaste nedlåtande kommentarer till präktiga Tommy och Annika, hennes förmåga att alltid veta bäst och ha svar på allt. Kanske är det så att jag bara mår dåligt av att hon bakom superkvinneskalet bara är en ensam och rädd liten flicka med ett övernaturligt utvecklat försvar. Men det förstod jag ju inte när jag var liten och inga andra barn heller för den delen.

Hur som helst. Jag har medvetet undvikit Pippi här hemma, men nu är hon som sagt "outad" på dagis. Det är inte nog med att Lova har en Apa (jag syftar då på jämförelse med Herr Nilsson) som hon vårdar ömt sedan hon förstod vad han var, Idag har Lova krävt Pippi-låten (sjungen av självaste Siv Malmqvist) på repeat, om och om igen. I vanliga fall vägrar Lova ha håret uppsatt men när det kommer till pippilotter som PIPPI har går det så bra så bra. Sedan står hon framför spegeln och beundrar sig själv, lyssnandes till Pippi som som sagt går på repeat i bakgrunden.

Idag tröttnade jag på Lovas bångstyriga hår och lät hennes underbara lockar falla. Det var nästan så att jag höll på att gråta när de föll till golvet. Jag ville spara hela alltet men fick nöja mig med en liten fjutten lock som jag nu med sorg bundit in i ett litet rött sidenband.

Dags för fredagsmys med På Spåret tätt följt av Skavlan.

Måste tillägga: Roo bytte blöja på E imorse och var tvungen att skölja av henne i badkaret. Detta tillhör vanligheterna, men det tillhör inte vanligheterna att han åker till jobbet, går in i fikarummet, häller upp en kopp kaffe och då upptäcker att han har bajs över hela tröjärmen.